Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"re’nanismen" och krisen i renans liv 47
behåll dina pengar för dig själv. Ännu tre år efter
denna kontrovers gå vågorna höga i den franska
senaten. Där uppblossar den nittonde mars 1867 en
Renandebatt, varunder en talare med hänsyftning!
på den minister, som utnämnt Renan till
professor, förklarar, att »i hans samvete skall alltid stanna
förebråelsen för en viss utnämning, som
åstadkommit stor skandal». En annan talare yttrar, att
»det ej är tillåtet att här lovprisa människor, som
satt samhället i brand, utbredande bland massorna
ateismens och irreligiositetens läror». Och marskalk
Canrobert stämplar Renan som »den hätske fienden
till sina fäders religion», Det är som om man hörde
en förstakammardebatt i Sverge under
hädelseåtalens tid. Endast Sainte-Beuve, som då var senator,
hade det moraliska modet att försvara den man,
som kallat Jesus »en angenäm bedragare»
(imposteur agréable).
Åren 1862—1871 försiggår enligt mitt
förmenande den verkliga krisen i Renans liv. Då äger
det avfall långsamt och gradvis rum, som renanisr
mens vedersakare betecknat som ett förfall. Renan
hade å ena sidan skaffat sig ett ständigt koppel
i hälarna och å andra sidan ett inträdeskort till
de vittra och eleganta salongerna i Paris, där man
oberoende av alla åsikter sökte att till varje pris
med sin krets införliva varje beryktad och
intressant personlighet. Under en dubbel påverkan av
hätskt motstånd och smickrande bifall tog hans
utveckling en riktning, som den kanske icke skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
