Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS
sagt. Huru bokstavligt han uppfattade
orden att han förlorat sin lilla syster,
hade hans moder ingen aning om; men
Harry kände sig som en brottsling. Han
måste ha varit mycket elak och, ovarsam’,
då han kunnat tappa bort en sådan liten
rar flicka. Nu kunde han icke alis förvåna
sig över att hans mamma alltid såg så blek
och sorgsen ut; hon kunde ju egentligen
inte hålla av Harry längre. Vad skulle hans
vän Otto säga, om han visste det? »Ack»,
suckade den stackars gossen, »om bara
mamma hade sagt mig på vad sätt och
var jag hade förlorat min lilla syster! Jag
kan ju alis inte komma ihåg det.» Men
fråga mamma ville han inte för något pris.
Harry smög sig sakta till den öppna dörr,
som ledde ut till trädgården, satte sig på
en låg stol och ansträngde sig för att
utgrunda, hur allt kunde hänga ihop. Hans
moder hade sagt något om trädgården,
det kom hain ihåg; men här fanns ju ingen
damm, ingen grop och inget hål, som
Mary hade kunnat falla ner i. Hur kunde
dec ha gått till? Stackars Harrv! Det
värkte i huvudet till följd av det myckna
ovanliga tänkandet.
Då hans moder efter brevets avslutande
kallade på honom, att han skulle komma
och spisa kvällsmat, frågade hon förskräckt:
»Är där något fattas dig, min gosse?
Du är ju alldeles blek.»
»Nej, mamma, jag är bara trött»,
svarade Harry fort; han var mycket ängslig,
att hans moder skulle börja tala om den
förlorade lilla systern, som nu upptog alla
hans sinnen och tankar. Hans kära, rara
mamma skulle inte återigen få tårar i
ögonen, hon fiök inte gråta mer för hennes
skull. Men huru mycket han än
ansträngde sig för att dölja allt, så märkte ändå
hans moder, att han antingen mådde illa
eller också trycktes av något
skuldmed-vetande.
»Säg mig, Harry, känner du dig dålig?
Varför äter du inte ordentligt och är så
tystlåten?»
»Nej, mamma», och Harry försökte le,
»det fattas mig verkligen ingenting, jag
bara är så trött och, har lite huvudvärk.
SEGRAR. , 207
Men det är alldeles säkert bara ett litet
grand — nu kan jag väl få lägga mig?)»
Då han nu låg stilla i sin lilla säng, tyckte
han det var bra, att mamma inte kunde
fråga honom mera. Och sedan hon hade bedit
med honom och sagt honom ett ömt »god
natt», föresatte han sig att han skulle
fråga husjungfrun; kanske skulle hon kunna
reda upp saken för -honom.
»Susanna», frågade Harry, då denna kom
för att släcka ljuset, »vet du att Otto
Howard har fått en liten syster?»
»Ja man», svarade Susanna frånvarande,
»det har jag hört».
»Jag talade om det tör mamma», började
åter Harry, »och kan du tänka dig vad
hon sade? Jo, att jag också en gång har
haft en liten syster, men att jag har
förlorat henne. Kan du komma ihåg det?»
»Ja, det har jag hört talas om, men då
var jag inte i ert hem.»
»Å, snälla Susanna, tala om för mig hur
Mary såg ut! Kände du henne?»
»A ja, jag mötte henne en gång, då
hon gick’ över gatan i sällskap ined sin
sköterska. Hon såg förtjusande ut, hade
långa, blonda lockar och alldeles mörkblå
ögon. Hon var lika vacker som din mor,
som nu sörjer så över förlusten. Men
tala nu inte med din mamma om den lilla.
Det påstås, att det är genom sorgen hon
har blivit så sjuklig. Men skynda dig nu,
så jag kan få släcka ljuset. Jag skulle
gå lit en. stund i kväll och kan inte stå här
i det oändliga och prata med dig.»
Och jungfrun gick sin väg och lämnade
Harry allena med sitt bekymmer och sina
samvetskval.
Så snart det blivit tyst och mörkt i
rummet, brast den länge undertryckta
rörelsen lös, och. Harry grät så länge, att hans
kudde blev alldeles våt av tårar. Han led
alla de kval, som följa med ett ont samvete
och ångern över en förment synd, som den
gode gossen dock alis icke gjort sig
skyldig till. Och vad som än mera ökade hans
elände var tanken på att han måste bära
detta ensam; han fick icke på nytt
uppväcka mammas sorg.
Ända dittills hade hans karaktär varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
