Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 T. RONS
heller min personliga kärlek till dig,
utan det är en annan i mig, som är
mer än jag, vilken skickliggör mig att
hjälpa och gagna dig. Samme
Kristus, som bor 1 mig och gör mig till
vad jag är, längtar efter och väntar
på att inträda även i ditt sinne och
hjärta och leva sitt liv i dig. Jag kan
ej detta, men min Kristus förmår det.»
Strax förstod han meningen, föll
på knä och överlämnade så allt i
Herrens hand. När han stod upp från
bönen, strålade en ny glans uti hans
öga, och under det kärlekens tårar
rullade nedför hans kinder, tryckte han
stilla sin väns hand och sade: »Gud
välsigne eder. Jag skall ej behöva
e-der så mycket hädanefter.»
Så, älskade, få vi göra Herren till
vår egendom och fröjdas över Kristus
icke blott för oss utan »i oss,
härlighetens hopp.»
Arv. G o r d h.
Några ord till mina lidande
syskon.
Av G. Holmberg.
»Ur djupen ropar jag’ till dig,
Herre. — Min själ väntar efter
Herren mer än väktarna efter
morgonen, ja, mer än väktarna efter
morgonen.» Ps. 130: 1, 6.
»Jag sade: ’Det är ute med min
livskraft och med mitt hopp till
Herren’.»’ Klag. 3: 18.
1 de ofta återkommande uppropen
om förböner för sjukla och lidande hör
jag ett eko från lidandets värld. Det
tyckes vara en värld för sig själv, som
den stora allmänheten icke mycket har
reda på. Allfarsvägen går ej genom
lidandets kamrar.
Smärtans stunder äro långa. »Jag
SEGRAR.
såg förtryckta fälla tårar, och ingen
fanns, som tröstade dem.» Pred. 4: i.
Svårast av allt är det dock, när
Herren ställer sig, som om han ej ville;,
höra eller hjälpa, och när förtvivlans
moln ständigt vilja skymma bort
himmelen. — »Om det ändå för mig
funnes en lugn vrå i världen!» — »Jag
är endast en börda för mig själv och
andra.» — »Bibeln är full av vittnesbörd
om Herrens makt och vilja att trösta,
men mig svarar han icke ett ord.»
— Så ljuder det oupphörligt där inne.
Helbrägdagjorda syskon äro — i
ali välmening — dina värsta plågare.
»Varför tror du inte på Gud? Du
van-ärar Gud på detta sätt» o. s. v.
Dina närmaste kanske smäda Gud för
att du ej blir botad. Gamla synder
storma inpå dig: »Du skördar nu,
vad du sått.» Du känner dig otålig
och syndfull. Du önskar dö, men
döden flyr ifrån dig. »Om Herren är
med oss, vårföre vederfares oss
detta?»
Min vän! jag hoppas du är ett
ljusets barn, som inte kan gömma dig
själv eller något annat för Gud. Hör
då, vad Herren säger: »Jag har bett
för dig, att din tro icke skall varda
om intet.» »Jag är när honom i
nöden, jag skall taga honom därutur.»
Du är icke ämnad för sjuksängen.
Inte ämnad för dessa namnlösa kval.
Den ene har dock sin korsväg
genom sjukdom och kval, den andre är
sjuk och svag därför, att han inte velat
bära sitt kors. Herren känner och vill
uppenbara allt. Vägen går dock blott
igenom nöden. Josef var icke
ämnad att sitta i fängelse; Daniel icke
ämnad att sitta i lejongropen;
Jere-mia icke ämnad att ligga i brunnen;
mannen med »åldern inne» icke
ämnad att vara blind; den fyrtioårige
krymplingen icke ämnad att sitta och
tigga. Men — »allting har sin tid.»
Vi äro benägna att se efter utgången
just vid själva lidandets ingångsport.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
