Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
DIMMAN.
Juni 1916.
En höstmorgon år 1914, under det stora krigets första år,
utbredde sig en rätt stark dimma över den lilla
fredliga och av världshändelser nära nog oberörda trakt, där
Den fridsamme hade sin bostad. Dimman var dock inte
tätare, än att han kunde se hela trädgården och alla uthus,
men längre kunde inte heller blicken tränga. Han såg inga
åkrar, inga höjder, ingen skog. Hela hans vanliga
omgivning var försvunnen. Han skulle ha kunnat inbilla sig,
att han bodde på en ensam liten holme långt borta i
världshavet.
Han var ovan vid denna korta synvidd, så ovan, att han
erfor en plågsam tryckning över Ögonen. Det låg något
nedstämmande i att inte kunna se sig fritt omkring åt alla
håll, och när han gjorde den vanliga morgonturen genom
trädgården, kände han sig ängslig och orolig som inför
någon hotande fara.
Ovillkorligen drog han samman ögonbrynen och försökte
göra blickarna vassa, för att de skulle kunna genomtränga
dimmuren. Allt dylikt hjälpte emellertid ingenting, utan
han måste nöja sig med att betrakta det allra närmaste.
Rätt ovilligt till en början sökte han förströelse i att
beundra några eldröda rönnblad, som i fuktigheten hade fått
en glans av gamla kopparkärl. Strax därpå fästes hans
uppmärksamhet vid de daggstänkta spindelvävar, som var
utspända över ett jordgubbsland, fullt av vissnande plantor.
Han sade till sig själv, att dessa spindelvävar var höstens
skönhetsflor, och han undrade om det var genom dem, som
någon gång i forntiden de åldrande kvinnorna hade lärt
att dölja sin slocknande fägring bakom pärlstänkta slöjor.
Denna tanke roade honom, hans förstämning försvann,
och han såg sig omkring med nytt intresse. Framför sig
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
