Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det har då förstås inte varit så värst galet för
oss hittills, sade Nils Petter i Hagstugan. Det är många,
som ha det mycket sämre. Allt har gått sin jämna gång,
fastän en ju inte vetat av något överflöd. Och hur det
nu ska bli, får en väl snart se.
— En får väl det, muttrade på en gång de båda,
som sutto på var sin sida om Nils Petter.
Ute på landsvägen, som i en tät allé av lönn,
kastanje och asp stryker fram mellan kontorsflygeln och
spannmålsbodarna, susade just en tandem förbi med
ett ungt par, en pincenezprydd man, som gav intryck
av militär, och en vitklädd flicka. Det var patronfröken
och hennes fästman, löjtnanten, som hade permission
och var ute och hälsade på. Torparna höjde på de styva
nackarna och tittade slött efter det nöjesåkande
fästfolket. En del tog av sig mössorna och hälsade,
kanske under svagt hopp att bli observerade, men de flesta
vände sig bort och logo syrligt.
— Det var raggen, vad det gick . . .
Skatorna, som byggt i den stora poppeln vid
flygelns nordgavel, höllo på med att nedskälla en kattrackare,
som klättrat upp i trädet och nu som bäst roade sig med
att sticka tassarna mellan kvistarna i boet för att känna
efter, vad som fanns där inne. Han anade något mjukt
och varmt, men hur långa han än gjorde klorna, lyckades
det inte för honom att få något med sig upp. Han
kisade med ögonen, snyvade med öronen åt det skränande
skatparet och såg förargad ut. De ilskna fåglarna
skrattade hest, kretsade omkring honom och nöpo stora tofsar
ur den järngråa pälsen, så att han vart arg och, ettrigt
morrande, sökte nå sina plågoandar med små snabba slag.
Det var ett förfärligt oväsen.
Torparna sutto allvarliga och begrundande, med
intresse följande skatornas och kattens manöver. De
tycktes tänka, att kampen uppe i poppeln hade en viss
likhet med förhållandet mellan dem och patronen. De
hade just ingenting annat att fundera över för
närvarande, medan de väntade på att bli insläppta.
Somliga fubblade nervöst utefter västens glesa knapprader
eller på urkedjan med de dinglande mässingsberlockerna.
En del hade bestyr med att flytta spännena i byxhängslena,
andra slogo dammet av sina hattar eller sutto och tuggade
på naglarna. De voro så vana vid hårt arbete, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
