Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade knappt börjat dagas på
söndagsmorgonen, då Huck trefvade sig uppför Cardiff Hill
och knackade sakta på den gamla walesarens dörr.
Husets invånare sofvo ännu, men det var en sömn,
som hängde på ett hår, efter nattens uppskakande
händelse. En röst hördes genom fönstret:
»Hvem ä’ det?»
Hucks skrämda röst svarade i låg ton:
»Var snäll och släpp in mig! Det ä’ bara Huck
Finn!»
»Det ä’ ett namn, som kan öppna denna dörr
både dag och natt, gosse! — och välkommen!»
Dessa ord klingade sällsamt i den unga
lös-drifvarens öron, och de voro de vänligaste han
någonsin hört, han kunde icke påminna sig, att slutordet
någonsin förr användts till honom.
Dörren öppnades hastigt och han gick in. Man
bjöd Huck att sitta, medan den gamla mannen och
hans två resliga söner raskt klädde sig.
»Nu, min gubbe, hoppas jag du har en
strykande aptit, för så fort solen ä’ uppe, ska’ vi ha
frukost och det en som ä’ god och varm ändå, det kan du
lita på. Jag och mina gossar hoppades du skulle
bli synlig igen i natt och stanna här.»
»Jag var så rysligt rädd», svarade Huck, »att
jag sprang min väg. När jag hörde di första skotten,
la’ jag benen på ryggen, och jag stannade inte förr’n
jag lubbat en halfmil. Nu har jag kommit hit för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
