Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 70—77. Sinaihalfön - 71. I Tur. Färden till Sinai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET.
så att vi måste taga af oss våra rockar. Men på aftonen började det
att blåsa kallt, och Rosendahl förkylde sig igen. När vi nådde det
ställe, der vi skulle slå läger, gjorde vi upp eld för att värma oss
och koka the. Två af beduinerna gjorde en eld för sig. De andra
två, som drefvo lastkamelerna, hade blifvit långt efter.
De dröjde oroligt länge. Slutligen kom en af dem. Han
berättade, att den kamel, som bar vårt tält, hade stupat på det nyss nämda
svåra stället. Nu måste en kamel med en man gå tillbaka för att
hjelpa. Men vi kunde icke vänta ut honom. Rosendahl kände sig
plötsligt sjuk. Vi bäddade derför strax på marken i skydd af ett
väldigt stenblock samt kröpo ihop för att hålla oss varma. Det såg
ganska sorgligt ut. Men vi hade intet annat att göra än att ropa
till vår Gud, såsom Israels barn gjorde, när de voro i Sinai öken
och kommo i nöd. Dock erforo vi nog redan nu, att det icke är
någon lek att göra en sådan här färd, isynnerhet så tarfligt utrustade
som vi voro.
Jag sof mycket bra. Men Rosendahl frös. På morgonen var han
riktigt sjuk. Men vi måste ändå upp. Efter att hafva druckit vårt
the och ätit litet bröd med tilltugg gåfvo vi oss af. Men när klockan
var nio, måste vi stanna, så att Rosendahl fick lägga sig. Klockan
io satte vi oss åter i gång, men kl. 12 måste han lägga sig igen.
»Ack, gode Gud», tänkte jag, »hvad skall det bli af detta?» Klockan
en kvart öfver ett kunde han åter sätta sig upp på kamelen. Vägen
var mycket ödslig och enformig. Efter en stund mötte vi en beduin.
Han helsade på vår schek. De togo hvarandra i hand, lutade panna
mot panna och smackade med tungan mot gommen — det är deras
sätt att kyssas; att sätta mun mot mun förstå de sig icke på —
samt uttalade till hvarandra orden: »Välkommen! Frid vare dig!»
och det med en blick och en ton, som var rörande innerlig. Det
var ett riktigt skönt skådespel.
Snart fingo vi syn på Djebel Musa (d. v. s. Moses berg.) Efter
en stund svänga vi in i Vadi es-Sebaiye, en bred dal längs foten
af Djebel Musa. Det var en gripande anblick att från dalen se upp
till toppen af det väldiga och majestätiska berget, på hvilket Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
