Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gruvdrift gemensamt av ingenjör Gustaf Bring och disponent Hj. Eriksson - II. Sovring och anrikning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVDRIFT 55
malmen sjunker då så småningom ned till sikten och bortföres genom en
öppning i maskinens vägg, under det att o fyndigt gråberg "flyter upp" på
malmlagret och avlägsnas för sig över ett bräddavlopp.
Följande siffror torde giva en föreställning om hur sovringen f. n. ställer
sig vid svenska gruvor. Av den under år 1922 ur samtliga järngruvor brutna
kvantiteten malm och berg: 9.057.010 ton var 5.783.21 1 ton eller 63.8 %
duglig malm, 2.368.684 ton eller 26.2 % var odugligt gråberg och resten
905.105 ton eller 10.0 % var anrikningsmalm, som vidare bearbetades i
anrikningsverk.
För andra malmer än järnmalm ställer sig malmprocenten lägre. Av
190.881 ton uppfordrad malm och berg utvanns 70.950 ton prima malm
eller 37.2 %, 47.708 ton, 25.0 % var odugligt gråberg och 72.223 ton, 37.8 %
var anrikningsmalm.
Det är även att märka, att järnmalmens höga malmprocent för hela riket
i viss mån betingas av de goda norrbottensmalmerna. Tar man resultatet
för t. ex. Örebro län, så är av uppfordrade 600.929 ton, endast 16.0 %
prima malm och ej mindre än 59.3 % anrikningsmalm. Detta beror därpå,
att vissa gruvfält t. ex. det stora Stråssafältet bryta så gott som uteslu-
tande anrikningsmalm, och detta har då i sin tur möjliggjorts genom anrik-
ningsteknikens utveckling.
Anrikningsverk för ädla malmer började redan tidigt byggas i Sverige.
I Falun byggdes ett verk för kopparmalm på 1870-talet, vid vilket malmen
skulle skiljas från gråberget på grund av sin högre egentliga vikt. Detta
verk misslyckades emellertid, ty kopparkisen låter ej anrika sig enligt denna
princip. Bättre lyckades man med bly- och zinkmalmerna, och verken i Sala,
Ämmeberg, Kafveltorp, Räfvåla m. fl. nådde redan tidigt en betydande
utveckling. Vad beträffar försök att skilja järnmalm från o fyndigt gråberg
efter den nämnda principen gå de äldsta försöken så långt tillbaka som till
år 1822 vid Taberg i Småland. År 1865 återupptogos försöken å samma
malm på Brukssocietetens bekostnad och provanrikades den på "stöthärd"
vid Schisshytte bruk, på sättmaskiner vid Stollberget och på "sätthärdar"
vid Lindefors bruk.
Som redan nämnts började Långban anrika 1883 och två år senare bygg-
des ett fullständigt anrikningsverk för blodsten i Norberg. År 1897 byggdes
verken vid Kantorp och vid Svartön i Luleå och 1900 Åsbobergs-verket vid
Striberg, där anrikningen var fullt genomförd ned till finaste kornklasser.
Anrikningens gång för olika malmer skiljer sig i detalj anordningarna
samt i det relativa antalet maskiner av olika typer. I huvudsak tillgår den
dock alltid efter följande huvudlinier. Malmen krossas ned till en lämplig
kornstorlek där malm och berg äro skilj da från varandra ("renkrossning").
Med siktar av ett eller annat slag uppdelas krossgodset i klasser med olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
