Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 23 nov. 1940 - Insänt: Industriella avskrivningsprinciper, av Pär Gierow och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
Det är egentligen egendomligt, att denna för alla
ekonomiska kalkyler fundamentala fråga om
ränteberäkningen ännu ej blivit klar för många ekonomer och
tekniker utan att felaktiga kalkyleringsmetoder så ofta
förekomma. Jag kan exempelvis hänvisa till en diskussion
i Svensk skattetidning år 1939, där ingen av deltagarna
tycktes ha fått klart för sig problemets verkliga
innebörd.
Det är ju alldeles klart, att om kapitalet betraktas
som ett lån, på vilket ränta av användaren skall betalas,
skall räntan endast beräknas på den resterande delen av
kapitalet, ej på de redan återlevererade
avskrivnings-beloppen. Jag skulle dock vilja påpeka, att
uppställningen i direktör Schmidts kalkyl endast skenbart är
direkt felaktig. Han har visserligen räknat räntan på
hela inköpspriset men i stället minskat amorteringen i
motsvarande grad. Vad han i verkligheten gjort är att
räkna med en konstant årlig annuitet, innefattande både
ränta och amortering. Denna metod har ju vid
ekonomiska kalkyler fått sådan hävd, att man kanske knappast
kan anklaga den, som i en vanlig kalkyl använder
densamma, för direkt felaktigt förfarande. Från teoretisk
synpunkt är dock metoden icke riktig, då den vid på
förnuftigt sätt över avskrivningsperioden fördelade
avskrivningar ger en betydligt för hög räntebelastning.
Hur jag lämpligen bör räkna räntan sammanhänger
med det sätt, på vilket jag fördelar avskrivningarna på
användningsperiodens olika år. Vad först
användningsperiodens längd angår bör den väljas så, att vid dess
slut den besparing i reparationer och övriga rörliga
kostnader, som kan uppnås genom att anskaffa en ny
maskin, uppväger de nytillkommande kapitalkostnaderna.
Avskrivningarna bruka vanligen fördelas lika under
avskrivningsperiodens olika år; resterande kapitalet
som funktion av tiden kommer på så sätt att rätlinigt
falla från inköpspriset ned till noll. (Jag förutsätter
härvid att prisnivån hela tiden hållits oförändrad, så att
inga komplikationer härifrån förekomma.) Ett exempel
kan kanske bättre klargöra frågan.
Vi antaga, att A lånar B ett kapital på 100 000 kr.,
vilket denne investerar i en maskin, för vilken
ekonomiska livslängden uppskattas till 10 år. Första året
betalar B till A räntan på 100 000 kr., dessutom
återlämnar han vid årets slut ett belopp av 10 000 kr.,
utgörande årets amortering. Andra året betalar han ränta på
90 000 kr. jämte 10 000 kr. i amortering. Tionde året
slutligen betalar han ränta på 10 000 kr. jämte 10 000 kr.
i amortering. Efter tionde årets slut återkräver B
kapitalet på 10 000 kr. från A och spelet börjar på nytt.
I medeltal betalar alltså B under perioden ränta på ca
50 000 kr. (Räntan blir egentligen beräknad på exakt
50 000 endast om den, liksom avskrivningarna, uträknas
kontinuerligt, dvs. kapitalet sjunker rätlinigt med
tiden. När månadsbokföring användes och avslutning sker
månadsvis, blir resultatet emellertid praktiskt taget
detsamma som vid rent lineär förändring av kapitalet.)
Naturligtvis är ovanstående exempel schematiskt. I
verkligheten återlämnas det avskrivna kapitalbeloppet
icke efter varje bokslut till långivaren. Det bindes i
stället på ett annat ställe i B:s rörelse, exempelvis i
materiallagret, som då får svara för räntan på sin andel
av kapitalet. I vanliga fall finnas även en mängd
maskiner av olika slag och olika åldrar, vilka successivt
utrangeras, och därigenom blir det erforderliga
nyanskaffningsbeloppet från år till år approximativt detsamma
och ej som i föregående exempel en stor summa vart
tionde år. Räntebeloppet blir då varje år approximativt
lika med räntan på halva inköpspriset av maskinparken,
ej såsom i exemplet varierande år från år med ett
tidsmedelvärde av räntan på halva inköpspriset.
Vad man emellertid kan fråga sig är, om en rent lineär
avskrivning under hela den ekonomiska
användningstiden är teoretiskt riktig. Vid användning av konstanta
annuiteter, såsom ofta brukas och som direktör
’Schmidt begagnat sig av i sitt exempel, blir tydligen
avskrivningen under första delen av perioden mindre för
att så småningom ökas, dvs. kvarstående kapitalet som
en funktion av tiden följer en kurva, som ligger över
den räta linjen. Det kan emellertid visas, att den
riktiga kurvan i stället bör ligga under den räta linjen och
att avskrivningen i början bör vara större för att så
småningom minska.
Att här gå in på denna fråga skulle föra för långt,
men jag kan hänvisa till en artikel, som jag år 1936
skrev i Nordisk tidskrift for Teknisk Økonomi "Om
avskrivning å fasta produktionsmedel", sedermera i
något utvidgad form tryckt i den amerikanska tidskriften
"The Accounting Review", Dec. 1937, samt i Asea
Journal, Dec. 1939, under rubriken "Depreciation of
Indu-strial Plant".
Det är naturligtvis praktiskt olämpligt att år från
år eller månad från månad ändra avskrivningsbeloppens
storlek. Man kan emellertid, såsom jag bland annat
visar i ovannämnda artiklar, med stor noggrannhet följa
den teoretiskt riktiga avskrivningsmetoden, om man
begagnar sig av lika stora avskrivningar, så
dimensionerade, att de leda till full avskrivning efter en tid lika
med 2/3 av den beräknade ekonomiska användningstiden.
Medelräntan får härvid tydligen beräknas icke på
hälften utan på 1/3 av maskinernas inköpspris. Metoden
ifråga är alltså fullt lika enkel som den vanligen
använda, och den tillämpas även inom Asea. Vid
kontroverser, exempelvis med skattemyndigheter, om den
erforderliga avskrivningen kan det även vara av värde att
kunna fastslå, att den riktiga avskrivningsmetoden • är
den ovan angivna rätliniga över 2/3 av ekonomiska
användningstiden.
Grundprincipen vid fastläggande av den teoretiskt
riktiga avskrivningsmetoden är helt enkel den, att alla
år skola vara ekonomiskt likvärdiga. Då reparationer
och övriga rörliga kostnader såsom regel öka med
maskinens ålder samtidigt som nya förbättrade maskiner
komma i marknaden, böra avskrivningarna i motsvarande
grad minska. Maskinen kommer på detta sätt under
hela den tid den användes att vid varje tillfälle vara
ekonomiskt likvärdig med en ny modern maskin för
samma ändamål.
Om vi vilja jämföra olika amorteringsmetoder, så
gäller naturligtvis generellt, att tidsmedeltalet över
användningsperioden av avskrivningarna är densamma,
eller inköpskostnaden dividerad med användningstiden.
Vid . ett stort antal likartade föremål, som utrangeras
vid olika tillfällen, kommer härvid totala
avskrivningsbeloppet per år att nära motsvara ovannämnda
tidsmedelvärde.
Räntebelastningen blir däremot olika. Tänka vi oss
ett inköpsbelopp av 10 000 kr., så är vid 5 % ränta, 10
års amorteringstid och konstant årsannuitet denna 1 295
kr. Då avskrivningsbeloppet i medeltal är 1 000 kr.,
blir räntebelastningen i medeltal 295 kr., dvs. 5 % ränta
på 59 % av inköpspriset. Vid lineär avskrivningsmetod,
då räntebelastningen utgöres av ränta på 50 % av
inköpspriset, blir totala räntebeloppet i medeltal tydligen
250 kr., och vid den ovan angivna teoretiskt riktiga och
praktiskt enkla avskrivningsmetoden blir
räntebelastningen i medeltal räntan på 33 % av inköpspriset, dvs.
165 kr. Räntebelastningen blir alltså vid denna riktiga
avskrivningsmetod föga mer än hälften av
räntebelastningen vid användning av metoden med konstant
annuitet. Jag vill påpeka, att i den av Sveriges
industriförbund utgivna svenska standarden för kostnadsberäkning
denna av mig föreslagna amorteringsmetod
rekommenderats.
Västerås den 5 november 1940. Ragnar Liljeblaå.
Principiellt anser jag, att direktör Schmidt begagnar
sig av en felaktig uppställning i sin driftkalkyl rörande
amortering och ränta. Då varken batterikostnaden för
14 sept. 1940
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
