Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
lund och för den landsflyktige monarkens och
regeringens avsättning av ett nyvalt storting.
Det är att märka att Norges ockupation icke
nämnvärt förbättrar Tysklands varuförsörjning. I många
hänseenden är det tvärtom. Motivet för Norges
ockupation är därför helt och hållet strategiskt och riktat
mot England.
De danska Färöarna och det med Danmark i
personalunion förenade Island ha ockuperats av engelska
trupper. Det danska Grönlands öde är ovisst, liksom
de norska Spetsbergens.
Andra fasen: Holland och Belgien angripas.
Flandernslaget.
I början av maj var Norge-kriget så när som på
Nordnorge avslutat. Världen var full av oroliga
gissningar vart den tyska krigsmakten nu skulle vända
sig. Man tvekade mellan Balkan och
Holland—Belgien. Det blev det sistnämnda.
Den 10 maj på morgonen lät tyska regeringen
kungöra att den sett sig nödsakad ställa Holland,
Belgien och Luxemburg under tyska rikets skydd samt
låta sina stridskrafter rycka in i dessa länder.
Motstånd mötte från Holland och Belgien, som vägrade
godtaga tyska ultimata om att. foga sig i
ockupationen, men däremot ej från det lilla Luxemburg, vars
territorium ockuperades på några timmar.
Notväxlingen åtföljdes från tysk sida av dokumenterade
anmärkningar mot Holland och Belgien för ensidig och
partisk neutralitet. Denna fråga får lämnas till
historiens avgörande. De strategiska motiven voro de
avgörande. Detta framgick också av den dagorder som
Hitler samma 10 maj utfärdade till de tyska
trupperna. Det gällde det militäriska avgörandet i den stora
kampen mellan Tyskland och dess huvudmotståndare.
Detta avgörandes första stadium, som lämpligen kan
benämnas Flandernslaget, tog sin början den 10 maj.
Denna jätteoperation var avslutad efter ungefär tre
veckor och blev en i det närmaste fullständig tysk
seger.
Det militäriskt icke alltför väl förberedda Holland
övermannades på fem dagar, varvid fallskärmstrupper
effektivt medverkade genom besättande av Rotterdam
i den stridande arméns rygg. Den kungliga familjen
och regeringen flydde till England.
Även det starkare krigsutrustade Belgiens motstånd
bröts snabbare än man kunnat vänta. Här gällde det
först Meuse-övergången vid och norr om Liège. Denna
genombröts hastigt, varefter motståndet på det
belgiska slättlandet blev svagare. I söder och väster
ryckte de rörliga franska stridskrafterna och
huvudstyrkan av den brittiska expeditionskåren mot den
belgiska krigsskådeplatsen i syfte att där hejda de
tyska pansardivisionerna. Men detta lyckades ej.
Tvärtom bröto dessa tyska pansartrupper och
motor-riserat infanteri under dagarna efter den 14 maj
genom en bräsch i de franska linjerna längs Meuse vid
Sedan rakt väster ut in i Frankrike. Detta
genombrott synes ha blivit avgörande. Maubeuge föll,
Brüs-sel och Antwerpen måste utrymmas. De rörliga
fransk-brittiska kårerna trängdes undan mot väster
och norr, och genom en snabb framstöt nådde tyska
trupper redan den 21 maj i Sommedalen över Amiens
och Abbeville fram till Kanalkusten. Härmed voro
de belgisk-fransk-engelska arméerna i Flandern
kring-rända.
Vad som följde blev en katastrof. De allierades
överbefälhavare Gamelin, vilken ansågs ansvarig för
genombrottet vid Sedan, avskedades och ersattes av
Orientarméns överbefälhavare general Weygand, känd
som Fochs medarbetare och fransk generalstabschef
under åren närmast före 1935. Man väntade att den
nye överbefälhavaren skulle kunna lätta trycket på
Flandernarméerna genom en motstöt söderifrån, men
så skedde icke, helt visst därför att tillräckliga
reserver saknades. Västmakternas Flandernstyrkor
trängdes obönhörligt samman inom ett allt trängre område
kring Ypern, Dunkerque och Lille. Boulogne och
Calais erövrades av tyskarna söderifrån. Den 28 maj
kapitulerade konung Leopold III, överbefälhavare för
den belgiska armén, med samtliga belgiska
stridskrafter, cirka 1/2 million man. Till konungens beslut
torde även ha bidragit att ett mycket stort antal
civila, alltmer nödlidande flyktingar trängts samman
inom arméns område. Den belgiska ministärens flesta
medlemmar främst konseljpresidenten Pierlot, flydde
till Paris och London och uttalade därifrån i skarpa
ordalag sitt klander över konungens handlingssätt.
Häri instämde den franska och den engelska pressen
samt även Frankrikes konseljpresident Reynaud.
Konungens beslut hade emellertid fattats i
överensstämmelse med arméledningens uppfattning och var utan
tvivel buret av levande ansvarskänsla.
Efter den belgiska kapitulation var "slaget om
Flandern" under alla omständigheter avgjort. Stora
delar av de inneslutna västmaktsarméerna
tillfånga-togos eller tillintetgjordes. Resten trängdes mot
Dunkerque. Innan tyskarna den 4 juni inträngde och
besatte denna sista kanalhamn lyckades det den
brittiska flottan dock att skydda överförandet till
England av enligt brittiska uppgifter ej mindre än 335 000
man, varav huvuddelen engelsmän. Alla förråd hade
emellertid måst lämnas i sticket, och den engelska
krigsinsatsen i lantkriget på kontinenten var
avslutad.
Kampen om Frankrike.
Efter denna väldiga framgång följde oväntat nog
ingen respit- och vilotid. Redan den 5 juni upptogs
en ny tysk offensiv mot den återstående franska
armén, som under forcerade rekonstruktionsförsök
grupperades söder om Somme och Aisne. "La
ba-taille de France" — "slaget om Frankrike" — tog
därmed sin början. Det avgjordes på mindre än två
veckor. Allt motstånd visade sig fruktlöst, desto mer
som den tyska armén nu även förfogade över stor
numerisk överlägsenhet. I trots av segheten och
tapperheten i det franska motståndet, trängde de
tyska arméerna hastigt fram på ömse sidor om Paris,
som utrymdes och ockuperades den 14 juni.
Maginot-linjens försvarare avskuros och måste den 22 juni
slutligt kapitulera, De tyska arméerna nådde så långt
som över Loire och ned till övre Rhöne-dalen samt
besatte både Lyon och vapenverkstäderna i Le Creusot.
Frankrike översvämmades av flyktingar. Sedan
Reynaud avgått och marskalk Pétain trätt i spetsen
för regeringen framställdes begäran om
vapenstillestånd den 17 juni.
1940 års tyska fälttåg i Frankrike blev sålunda en
tillämpning i stor stil och med 100-procentig
framgång av den ursprungliga Schlieffen-planen, vilken
20 juli 1940
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
