Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 27 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 6 JULI
ÅRG. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Det utrikespolitiska kvartalet, av Rutger Essén. — Elevantalet vid de tekniska högskolorna.
— Föreläsningskurs i industriell värmeteknik. — Problemhörnan.
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RUTGER ESSÉN.
Stockholm den 29 juni 1940.
Varför övergavs väntandet?
Under det gångna kvartalet ha dramatiska
krigshändelser av utomordentlig betydelse följt slag i slag.
Polen-kriget var avgjort före oktober i fjol.
Finlandskriget 30 november 1939—13 mars 1940 var ur
stormaktskrigets synpunkt endast en underordnad episod,
i huru hög grad det än påverkade de nordiska folkens
livsintressen och framtid. Under halvåret från början
av oktober till början av april lågo
stormaktsarméerna i väster i en avvaktande beredskap. Utifrån sett
hände under denna tid i det närmaste ingenting på
krigets kontinentala lantfrouter. Sjö- och luftkriget
var livligare men utmärkte sig dock icke för någon
högre intensitet. Intrycket av stillaliggande var
visserligen så till vida oriktigt som tiden, åtminstone på
den tyska sidan, användes till en intensifierad
utbildning av hittills icke tillräckligt övade reservister. Men
det intrycket blev dock bestående att bägge parterna
drogo sig för att taga initiativet till ett militäriskt
avgörande genom att gå till en offensiv mot fiendens
huvudstyrka. Kunde det ske på en sidolinje var man
mera villig. Men varken Finland eller Balkan visade
sig tjänligt till detta ändamål. I bägge fallen
hindrades krigsutvidgningen väsentligen därigenom att de
berörda mindre staterna vägrade att tjänstgöra som
redskap för stormaktspolitiska krigssyften, även då
— såsom i fallet Finland — en dylik politik kunnat
förefalla som en tänkbar utväg att undgå svåra
förluster. Den senare utvecklingen har ådagalagt det
riktiga i detta bedömande. På Balkan har
motsvarande återhållsamhet i icke ringa mån betingats av
de väl tillgodogjorda lärdomar samma Balkanstater
— även de som råkade tillhöra den segrande sidan
— dragit av sina erfarenheter som stormaktssatelliter
under det första världskriget 1914—18.
Det under denna halvåriga väntan skapade
slagordet om "kriget som sökte en krigsskådeplats" har
dock i varje fall under det nu tilländalupna kvartalet
helt förlorat sin aktualitet. Det har som sagt blivit
ett av krigshändelser överfyllt kvartal, ett av de
märkligaste i europeisk krigshistoria överhuvud.
Initiativet har hela tiden varit i den tyska
krigsledningens händer. Det blev Tyskland och icke dess
fiender som först tillgrep den militära offensiven. Det
har härvid visat sig både att Tysklands prestations-
förmåga i krigiskt hänseende var ännu större än även
de högsta uppskattningarna därav dittills antagit,
samt att västmakternas motsvarande förmåga icke
var vad man allmänt antagit. Segern har med andra
ord hittills oavbrutet följt de tyska vapnen. De
framgångar som vunnits äro häpnadsväckande och
överträffa allt som den tyska krigsmakten åstadkom
under 1914—18 års krig. Danmark har ockuperats utan
motstånd, Norge efter motstånd och med fördrivande
av landsatta västmaktsstyrkor. Holland, Belgien och
slutligen Frankrike ha nedkämpats och tvungits till
kapitulation. Italien har inträtt i kriget mot
västmakterna som tysk bundsförvant. Som öppen
motståndare till de båda axelmakterna kvarstår numera
endast det Brittiska riket.
Då framgången på detta utomordentliga sätt krönt
det tyska initiativet är det föga troligt att
allmänheten vare sig i Tyskland eller annorstädes på länge
kommer att erhålla tillförlitlig kännedom om vilka
överväganden som i bestämmande kretsar föregått de
avgörande beslutens fattande och verkställande.
Antagligen kommer först den kommande
historieforskningen att kunna klargöra detta spörsmål.
Överhuvud höra både den inre historien i de krigförande
stormakterna och den diplomatiska historien under
det halvåriga stillaliggandet vid fronterna till det
mest dunkla i samtidshändelserna, och på flera
viktiga punkter kan man tillsvidare endast gissa sig fram
mellan motstridiga påståenden och vaga antydningar.
Säkert är att man på bägge håll emotsåg bägge de
möjliga alternativen: fortsatt stillaliggande
nötnings-krig eller militäriskt storkrig, med ungefär lika stor
motvilja. Man kunde icke vara fullt säker på för
vilkendera parten "tiden arbetade". Ur olika
utgångspunkter och i olika hänseenden måste man härvid
komma till högst olika resultat. Men eftersom
initiativet till storkriget faktiskt togs av den tyska
riksledningen, så kan man draga den slutledningen, att
man på den sidan emotsåg väntan med ännu större
motvilja än på motsidan. Å andra sidan torde man
på tyskt håll ha varit väl medveten om vilken
slagkraft man uppnått samt om den i detta läge givna
överlägsenheten över motparten. Ovissheten om i vad
mån en amerikansk, maskerad eller öppen krigsinsats
till västmakternas förmån kunde komma att förskjuta
detta läge har självfallet också varit en pådrivande
orsak.
13 juli 1940
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
