Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1940 - Varifrån komma metallernas namn, av Th. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
HÄFTE 23 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 8 JUNI
ÅRG. 70 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 0
INNEHÅLL: Varifrån komma metallernas namn, av dr Th. Wolff. — Ett tack. — Notiser. —
Litteratur. — Tekniska föreningar. — Problemhörnan. — Personalnotiser. — Rättelser.
Varifrån ko mma metallernas namn?
Av dr TH. WOLFF.
Metallernas namn är ett mycket intressant och
innehållsrikt kapitel inom metallkunskapen, och
de intaga ett stort rum i alla nationers ordförråd, hos
vilka metallernas utvinning, bearbetning och
användning har nått en högre nivå. Detta är också fallet
med de germanska språken, till vilka utom tyskan
även räknas de skandinaviska språken, och detta
motsvarar det faktum, att metalltekniken just hos
germanska folk i alla tider stod högt i kurs. Likväl
har den historiska utvecklingen gjort, att de i vårt
språk vanliga namnen och beteckningarna blott till
en del härstamma från våra egna idiom; f. ö. ha de
till största delen tagits från främmande språk,
särskilt de gamla språken grekiskan och latinet. De ha
under tidernas lopp dock alltmera anpassats efter
vårt eget språks ljudkaraktär. Att konstatera de
metalliska namnens och fackbeteckningarnas härledning
och betydelse, men framför allt deras ljud- och
betydelseomvandlingar är av lika stort intresse för
fackmannen inom metalltekniken som för lekmannen, som
blott såsom förbrukare känner till metallerna och
uppskattar dem.
Där är då först själva ordet metall. Det
härstammar från grekiskan och är avlett ur ordet métallon
(betoningen på första stavelsen), vilket dock
ingalunda motsvarade vad vi mena med metall, utan
betyder "bergsbruk" och betecknade de gruvor och
stoliar, ur vilka malmen utvanns, ty våra förfäder
hämtade blott malm ur sina bergverk: kolet och
kolbrytning kände de ännu icke till. Så kom det sig, att
namnet på utvinningsplatsen slutligen blev liktydigt
med den där brutna malmen och senare med de härur
producerade metallerna själva. Det grekiska ordet
övertogs först av latinet, där det omvandlades till
metållum (betoningen på andra stavelsen) och från
latinet vann ordet insteg såväl i de romanska som i de
germanska språken och fick samtidigt sin
nuvarande betydelse.
Från ordet metall härröra också orden medalj och
medaljon, ordbildningar i franska språket, vilka till
en början ickB betecknade annat än metallskivor men
senare användes om metallsmycken och metallmynt.
Ordet metallurgi är ett konstgjort ord, bildat av de
grekiska orden "metallon" och "ergon" = verk, det
betyder således metallarbete eller i allmänhet
metall-teknik. Metallografi (bokstavligen =
metallbeskrivning) däremot betyder i våra dagar den så
betydelsefulla metod, varigenom man medelst mikroskopiska
undersökningar av tunnslipade metallskivor
konstaterar metallernas innersta sammansättning.
Den viktigaste metallen hos alla germanska
folkslag var järnet, vilket de själva grävde fram, smälte
och bearbetade. Ordet järn härstammar från
keltiskan, en indogermansk folkstams språk, vilken
några sekler före vår tidräkning bebodde det
nuvarande Frankrike och till en del även England och stod
de närboende germanska folkstammarna mycket nära
både i avseende på härstamning och språk. I
keltiskan fanns ordet "isarno" som allmän beteckning för
malm och metall; ordet togs upp av germanerna och
blev här namn på järnet. I gotiskan, en senare gren
av den germanska språkstammen och en förelöpare
till våra dagars tyska, ombildades ordet till "eisarn",
som senare omvandlades till det nuvarande tyska
"Eisen". Det engelska ordet "iron" härrör likaledes
från samma stam. I fornnordiskan omvandlades det
gamla keltiska ordet genom att man slopade "s" till
"iarn" och jarn, vilket senare på svenska blev järn,
på danska jern. Så ter sig den viktigaste och mest
använda metallens språkutveckling och den
betecknar samtidigt en av de viktigaste företeelserna inom
den germanska språkhistorien.
Ordet stål för förädlat järn (tyskans Ståhl)
förekommer redan i de äldsta tyska och skandinaviska
skrifter. Ordet betecknar ursprungligen det hårda
och fasta, men redan under den tidigare medeltiden
inskränktes betydelsen till att omfatta stålsatt järn.
Det grekiska ordet för järn"sideros" har lett till de
vetenskapliga beteckningarna siderologi =
järnkunskap, sideroskop — instrument för järnets
undersökning, siderisk osv. Det latinska "ferrum" däremot
återfinna vi i talrika beteckningar på ämnen
innehållande järn, såsom t. e. ferromangan, ferroaluminium,
ferrosulfat osv. och en ferrometer är ett instrument,
som bestämmer järnhalten i blodet.
Likaledes förekommer metallnamnet bly (tyskans
Blei) redan i de äldsta germanska urkunder, ett
tecken, att våra förfäder även kände till denna metall
och använde den, även om de icke utvunno den i det
egna landet utan rekvirerade den från främmande
länder. Ordet, som ej är av germanskt ursprung, har
berett språkforskarna stort huvudbry. Dess
härledning är ännu ouppklarad; många härleda det ur det
grekiska ordet för bly "molybod", andra påstå, att det
kommer från färgbeteckningen "blå", emedan färgen
är gråblå. Under medeltiden benämndes metallen
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
