Jag vaknar. Det är natt och hela huset skakar.
Det rasslar, dånar, gnyr och yr som tusan hakar,
ty havet går i takt med rytmen av en storm
som sveper i min park med tut och tjut och gorm.
Mitt vildvin klapprar vilt emot balkongens räcke
och ruskar som i nöd det sommargröna täcke,
det stickat som ett skydd åt tegeltak och ås,
ty så högt når det nu. Och röter? Ja, gunås!
Jag gäspar, mornar mig. Jag har sett många väder
och har ej brådska alls, men kryper jag i kläder,
så är det för att se en månlyst halv orkan,
en nereidisk fest, en böljekaravan
med skum på varje krön och valv, som genomblänkas
smaragdiskt och opalt — min kruka är en änkas
om blott sig dikten rör om detta Ålands hav,
som egendomligt nog ej blivit än min grav.
Nu är jag vaken helt. Jag tänder sävligt ljuset
och tar en vällustklunk, en lång och djup, ur kruset
med lingonsaft, som jämt bör finnas på mitt bord —
jag hoppas att Ni tror mig på mitt hedersord!
Där utanför är liv. Det vrålar, ylar, viner
som i en dödsfabrik med helvetesmaskiner.
Jag hör min vårdgrans skri, kastanjernas protest,
en apels skur av frukt, ett päronträds beau reste
slår i min hårda mark av röda ölandstenar,
ty genom min domän vår första höststorm skenar.