Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
töcknets son, om du någonsin skonar någon af dessa namn — — —
de skola kringströdda fly till töcknet och omkomma genom dess
söners händer». Kenneth, »den unge vilden lutade sig ner och
kysste sin döende farfaders panna; men van som han ända ifrån
sin spädaste barndom var att undertrycka hvarje yttre tecken
till rörelse, skildes han ifrån honom utan tårar eller farväl — — —»
Denne farfader säger till slut: »Töcknets Ande — — — du, hvilken
vår stam kallar sin fader och beskyddare, mottag i dina skyars
tält (tabernacle of clouds), sedan detta qval är öfverståndet, den,
som du i lifvet så ofta har beskyddat.» Situationen är ej den som
Runeberg skildrar, men mångt går igen. Vi minns från
Runebergs dikt: »Sjöar simmar han som anden öfver; Möta fjällar,
får han örnens vingar», liksom tidigare: »branter möta, bäckar
hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren». Dessa ord
har motsvarighet i instruktionen åt Kenneth: »Pursue them as
the bloodhound pursues the hurt deer — swim the lake — climb
the mountain — thread the forest — tarry not until you join
them.»
Jag tror, att Runeberg funnit scenen minnesvärd, men trots det
att namnet »Molnets broder» kunnat växa upp ur »Töcknets son»,
menar jag, att Runeberg även hämtat stoff för sin hjälte i den
originella figuren Allan Mac-Aulay. »Molnet låg tungt över»
Allans själ, han var själsligt obalanserad, eftersom hans mor i
långt framskridet havandeskap dödligt skrämts av »Töcknets
barn» i sitt eget hus och rymt till skogs, blivit vansinnig och först
efter några månader kunnat infångas, varefter hon »vid tillbörlig
tid framfödde — — — ett gossebarn, — — — af ovanlig helsa och
styrka». Då Allan var tio år gammal, dog hans mor, och från
denna stund förrådde han sin mörka läggning. Björnstyrkan,
händigheten, modet och andra egenskaper för liv i skog, mark
och krig har Allan gemensamt med Molnets broder, och min tro
är, som sagt, att Runeberg tagit uppslaget från A Legend of
Montrose. (Att Topelius även influerats av just denna roman för
Bertelsköldarna kan man taga för givet.)
Anna von Geyerstein kan också tänkas ha influerat Runeberg
på annat sätt. Själva orienteringen: ett litet land i krig med
mäktiga motståndare, disponerar för ett sådant antagande. Den
finländske forskaren Vasenius vill göra gällande, att Runeberg aldrig
förhärligat kriget som sådant — och i detta kan man instämma.
Kjellén (i Årsskrift för Modersmålslärarnes förening 1937) har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
