Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Har fänrik Stål skotska anor? Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid någon livligare prosa — undantag fanns dock — och man
störtade sig över volymerna. Därom vittnar de otroligt många
upplagorna. Författare här hemma greps av Scotts
berättartalang, hans briljanta förmåga att göra anekdoten till ett
slagnummer i den historiska berättelsen, att skapa privatlivets
atmosfär åt historiska personligheter och att skänka lokalfärg åt
sina figurers liv och landskap. Trots all romantik var han realist
i detta sista avseende. De svenska författare, som kunde konsten
»att göra historier av historien»: G. H. Mellin, Starbäck,
Ridderstad, Topelius, har lärt hos Scott. De har sett den ådra av guld
— moraliskt och ekonomiskt — som löper genom hela detta
massiva berg av böcker, som Scott hann bygga upp. Varför skulle
det då vara mera förvånande, om en historisk författare sådan
som Johan Ludvig Runeberg, vilken visserligen skrev sina
novellsamlingar på vers, hade tagit intryck av den store skotske
skalden och prosatören?
Den finländska skolan av Runebergsuttolkare har motvilligt
erkänt detta (så Werner Söderhjelm), sedan Johan Mortensen
1904 och 1908 i Samlaren och 1905 i »Från Aftonbladet till Röda
Rummet», påpekat den till visshet gränsande sannolikheten, att
Runeberg påverkats av Scott. Man har dock förr på andra sidan
av Bottniska viken velat ha Runeberg som en pionjär, en
vägrödjare och nyskapare just i fråga om de inspirerande dikterna
om finska kriget 1808—09. På svenskt håll har Mortensens
uppfattning vunnit stöd av bl. a. Karl Warburg, R. G:son Berg (som
i novellen Lurendrejaren — ett yrke som Scott skildrar med Gusto
i Guy Mannering, The Antiquary och flerstädes — finner Scottska
klanger), Erik Lindström (»Enligt min uppfattning är en bestämd
linje från Älgskyttarne till Fänrik Ståls sägner otänkbar utan
Scott»), Olle Holmberg (»Litterärt») och senast av Alf Kjellén (så
sent som 1937). Bland finländare erkände redan Cygnæus och
Estlander de Scottska inslagen, medan svensken Sylwan märkligt
nog ej funnit fog för Mortensens åsikt. Mortensen påvisar enbart
de allmänna likhetsdragen mellan Scott och Runeberg och
tillägger (i Samlaren 1904, sid. 97): »Jag har redan nämnt, att
Walter Scotts diktning icke efterlämnat några speciella spår i
Runebergs diktning. Alldeles omöjligt är det emellertid icke. Vid
en ungefär samtidig läsning av The Antiquary och Elgskyttarne
har det slagit mig, att en viss likhet finnes mellan tiggaren Aron
och Eddie Ochiltree», vilken han utför detaljerat 1908 (s. 161).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
