Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Gustaf III och Gustaf Mauritz Armfelt. Av Carl-Gustaf Thomason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällsskikten, med en till stor del missledd och egensinnig högadel i spetsen.
Som så ofta annars fick det tendentiösa, det ensidigt tillrättalagda
från början alltför stort spelrum, och snart förelåg — såväl i den
muntliga traditionen som i litteraturen — en ganska klart fixerad
schablon i antydd riktning.
Redan som personligheter erbjuda Gustaf III och Gustaf Mauritz
Armfelt betydande svårigheter för forskaren. Vilka egenartade,
komplicerade människor voro de icke! Gustaf III var utan tvivel
den mest motsägelsefulle av de två och också den mest snillrike.
Mycket hade de gemensamt, främst det som småningom förenade
dem i liv och död, den intuitiva sympatien i fråga om åsikter i stort,
världsbild, livssyn. Men de förenades också av sin gemensamma
smak för teater, utstyrsel och vackra kläder, för ceremonier och
pompa i det yttre uppträdandet, som ofta gick till överdrift och blev
fåfänga och prål, affekterade åtbörder och teatralisk grannlåt, med
ett ord vad tyskarna träffande kalla »Affenspiel». Vad som
emellertid säkerligen djupast och renast attraherade dem till varandra vid
sidan av denna instinktiva och spontana själsfrändskap var deras
glödande fosterlandskärlek, som icke skydde några hinder eller lät
sig avskräckas av några vedervärdigheter. I linje med detta låg
deras förmåga att ta ansvar och risker, deras handlingskraft, energi
och mod i svåra situationer men även deras lynnighet och
impulsivitet och relativa oduglighet som krigare, åtminstone i högre mening.
Vidare hade de gemensamt smaken för ett förfinat sällskapsliv med
en vettig och spirituell konversation som främsta ingrediens, vari
icke minst Armfelt var en mästare. Det var denna hans talang som
— jämte hans förmåga att arrangera konungen behagliga
»divertissements» — ursprungligen förskaffade honom dennes bevågenhet.
Mycket skilde dem emellertid åt. Gustaf III var i första hand trots
de obestridliga dragen av ytlighet och lättsinne konungen, som var
uppfylld av sin ställnings höghet, inte endast med hänsyn till yttre
värdighet och uppträdande utan även då det gällde ansvar och
pliktuppfyllelse. Han var statsmannen, diplomaten, politikern, som i rikt
mått var utrustad med den slughet, fördomsfrihet och förmåga av
förställning, vilka anses oundgängliga därvidlag. Armfelt däremot var
med all sin uppslagsrikedom mestadels för impulsiv, otålig, frispråkig
och överhuvud oförsiktig för att passa för dylik verksamhet. Han
uppnådde därför aldrig något egentligt inflytande över kungens
handlingar i stort utan fick nöja sig med rollen som rådgivare och
vän samt som den i alla skiften betrodde och osvikligt pålitlige
exekutören.
Denna åtskillnad mellan Gustaf III och Armfelt, som närmast
var en åtskillnad med hänsyn till temperament, ger oss den kände
gustavianen greve Clas Julius Ekeblad på ett målande sätt. Han
slutar en säkerligen ytterst initierad karakteristik av Gustav III med
följande ord: »Han var utaf ett ganska inquiet humeur, men ingen
var mer tålmodig än han då det kräfdes, och framför alt hade han
giort sig en lag utaf at aldrig låta märka den oro som rådde i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
