Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Lettlands väg till Sovjet. Av William Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskild tilläts inneha större gårdar än på 50 hektar. De flesta voro
för övrigt långt mindre. Enligt kommunistisk uppfattning är
emellertid också 50 hektar för mycket, och stödjande sig på en
regeringsdeklaration av den 22 juli i år, enligt vilken all jord betraktas som
folkets egendom, lade regeringen upp en särskild jordfond, i vilken
skulle ingå: 1) all jord, lämplig för lantbruk, vilken staten icke har
absolut behov utav för andra ändamål; 2) all kyrko-,
församlings-och klosterjord, oberoende av dess areal; 3) den del av enskilda ägares
jord, som överstiger 30 hektar. »Statens fiender» och
»jordspekulanter» skola fråntagas all jord överhuvud taget. De på så sätt disponibla
områdena komma att utnyttjas dels till att bilda helt nya jordbruk,
dels till att utvidga sådana, vars areal understiger 10 hektar. Om
några kollektivjordbruk (kolhoser) säges i lagen ingenting, och enligt
order från Moskva skola sådana ej organiseras, förrän befolkningen
övertygats om deras förträfflighet och själv tar initiativet därtill.
En dylik politik är säkert den enda förnuftiga, när det gäller
Lettland. Den lettiska bonden är och har sedan hedenhös i själ och hjärta
varit en lika fullt utpräglad individualist som den svenske, har alltid
hållit styvt på sin äganderätt och har i allmänhet icke varit benägen
att bilda byalag. Att gå alltför brådstörtat tillväga med
kollektiviseringen skulle sålunda med all säkerhet stött på segt motstånd, kanske
rent av gett upphov till sabotage och oroligheter.
Jämsides med jordens nationalisering har man genomfört statens
övertagande av banker, bolag och större industriföretag, till antalet
cirka 800, däribland också några svenska. I tur stå nu fastigheter i
städerna samt mindre affärsföretag.
Efter statskuppen 1934 tillätos inga politiska partier att existera i
Lettland, och föreningsrätten överhuvud var betydligt kringskuren.
Att exempelvis kommunisterna dock hade sina hemliga
organisationer och bedrevo ett tidvis rätt intensivt propagandistiskt arbete,
var allom uppenbart. Med tämligen jämna mellanrum kom polisen
sådana organisationer på spåren, och medlemmarna — mest
ungdomar i åldern 18—25 år — ådömdes längre eller kortare straff. För
dem utfärdades genast efter ryssarnas inmarsch amnesti, och de
avhämtades av stora demonstrationståg ur fängelserna. Och det
dekreterades, att föreningsrätten åter skulle gälla. Detta innebar dock i
praktiken endast, att rollerna blevo ombytta. Deltagarna i
statskuppen 1934 och deras anhängare förbjödos att organisera sig. Om någon
demokratisk likställdhet kunde man alltså icke heller nu tala. Den
närmaste följden av den nya förordningen blev, att det lettiska
kommunistpartiet och kommunistiska ungdomsförbundet åter
legaliserades. Dessa organisationer fingo som sin första uppgift att
förbereda den lettiska folkgruppens sociala och kulturella inlemmande
i sovjetriket.
Kommunistpartiet ej blott legaliserades, utan det blev i praktiken
redan före anslutningen det enda och allenahärskande. Vid
statskuppen i maj 1934 hade, såsom redan nämnts, det lettiska parlamentet
upplösts, och någon verklig folkrepresentation hade sedan dess icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
