Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Titelbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinder för Ni-reformen. I själva verket har ju majoriteten av det
svenska folket redan ett allmänt tilltalsord, nämligen »du». Det
användes inom arbetarklassen och allmogen, bland ungdomen, av
sportsmän o. s. v. Att få alla dessa, för vilka »du» faller sig
naturligt, att övergå till Ni, torde vara omöjligt. Samlingen kring Ni
skulle alltså endast gälla en mycket begränsad del av folket — och
just den, där var och en gärna har sin egen mening om saker och
ting. Då åter en allmän samling kring »du» åtminstone för
närvarande är utesluten, få vi säkert ännu länge dragas med den
förbistring på området, som är ett tråkigt drag i svensk
sammanlevnad.
Härav följer detta överdrivna intresse för titlarna, som finns hos
vårt folk. Titelsjukan får alltjämt ny näring. Även i en tid, som
borde ha allvarligare ting att syssla med, har denna besynnerliga
åkomma dykt upp. I en av våra större tidningar har under
rötmånaden tagits upp en diskussion om notarietiteln, som någon beskäftig
reformator velat ha avlyst från våra ämbetsverk. Debatten väckte
till nytt liv den gamla frågan om en förbättring av adjunktstiteln.
Om allt detta vilja vi endast säga, att en titel, som användes, icke
bör i onödan avskaffas, och att en kår, som är missnöjd med sin
benämning, bör försöka hitta på en splitterny titel hellre än att göra
anspråk på en, som av gammalt är knuten till en annan ämbetsgrupp.
En titel har i regel det anseende, som innehavaren ger den — den
ena kan vara så god som den andra. Därför finna vi det i
allmänhet ganska meningslöst, att staten som ett slags belöning tillägger
en person en titel, som icke motsvarar hans verksamhet. Förr var
det rätt vanligt, att en framstående affärsman upphöjdes till
kommerseråd; detta bruk är visserligen avskaffat, men ännu är det nästan
regel, att en officer vid avskedet flyttas ett pinnhål högre än det
han stått på under sin aktiva verksamhet: kaptenen får majors
avsked, översten blir generalmajor o. s. v. Ett ganska allmänt fall
är också utnämningen till professor honoris causa. Vartill tjänar
egentligen detta bruk? Professor betyder i vårt land innehavaren
av en lärostol vid universitet eller högskola eller en som har
chefsplats vid vissa vetenskapliga institutioner. Om nu en bibliotekarie,
en läroverkslärare, en rabbin eller en präst upphöjes till professor,
så kan hans nya titel bli missvisande, och den kan rentav i viss mån
innebära en ringaktning mot den verksamhet han egentligen utövar.
Värre är, att dylika hedersbevisningar lätt få över sig en prägel av
godtycke och belöning för personligt välförhållande. Exempel
saknas icke — särskilt från en kulturregim, som icke ligger alltför långt
borta. Och så uppstår det lätt en »chambre des réfusés». Man kan
t. ex. undra, varför titeln undanhållits vår nu levande ypperste
folklige historieskrivare, under det att så många mindre profeter hugnats
med densamma. Det enda fall, då en utdelning av professors namn,
heder och värdighet synes oss motiverad, är då en förtjänt
akademisk lärare genom ogynnsamma konjunkturer icke kunnat nå en
professur, vartill hans akademiska verksamhet och vetenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
