Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Utrikespolitiska illusioner och konstruktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställningar. Så förbidade vi under 1700-talet hjälpen från
Frankrike, vid 1800-talets mitt från de båda förbundna västmakterna och
vid 1900-talets början på många håll från det hohenzollernska
Tyskland. Under 1920-talet spelade Nationernas förbund samma roll i
svenskt drömliv, och under det senare 1930-talet stod väl i allmänhet
England som räddaren ur nöden.
Den sist nämnda förhoppningen hörde till de mer realistiska, ty
obestridligen är ett fritt Norden för England ett viktigt riksintresse,
som ej gärna offras. Därtill kommer, att de moraliska opinionerna i
England på grund av folklynne och författning påverka
utrikespolitiken på ett helt annat sätt än hos någon annan europeisk
stormakt. Och de talade otvivelaktigt Nordens sak. Att det ej var
England, som på sommaren 1939 utlämnade nordiska småstater åt
Ryssland, torde ha visat sig vid de segslitna alliansunderhandlingarna i
Moskva. Därmed är ej sagt, att Winston Churchill skulle anse sig ha
råd att visa samma dygd nu i imperiets nöd — om chansen återkomme.
Att Nordens förhoppningar på England under detta krig visat sig
illusoriska, beror sålunda mindre på felbedömning av Storbritanniens
politik än på vår överskattning av dess maktresurser efter femton
år av Stanley Baldwins, Ramsay Macdonalds och Neville
Chamberlains styre.
I innevarande stund är det en annan politisk frälsningstanke, som
behärskar många sinnen i Sverige och Finland. Inför Rysslands
dagligen växande europeiska maktställning är det till Tysklands
beskydd, som man vill ställa sitt hopp. Tanken är naturlig. Den kan
mycket väl komma att visa sig riktig. Alldeles obestridligt äro ett
fritt Finland och ett fritt Sverige värdefulla tillgångar för Berlin,
om vänskapen med Moskva en gång skulle brista. Men läget är vida
mer komplicerat än så. Vi förbise gärna, att en stormakt alltid har
många, stundom motstridiga intressen att tillvarataga och därför
kan nödgas offra ett ur dess egen synpunkt mindre viktigt för att
tillgodose ett betydelsefullare. Vi tro gärna, att det, som för oss ter
sig som huvudsaken, även är det för andra. När t. ex. svenska
tidningar påpeka, att det ej kan ligga i Englands intresse, att Ryssland
flyttar sina gränspålar i Östersjöländerna västerut, och därför
förebrå Londonkabinettet, att det illa ryktar sitt värv, så länge som det
ej sluter fred med Tyskland, då förbiser man, att det kan finnas
sådant, som för England ter sig vida oundgängligare än vissa i och
för sig sympatiska nordeuropeiska staters frihet. På samma sätt
kan det — särskilt om kriget drager ut på längden — lätt tänkas
situationer, då Tyskland för att rädda viktigare ting nödgas att om
ock med blödande hjärta låta mycket annat gå samma väg som nyss
de kära gamla tyska kolonierna i Riga och Reval.
Ej heller bör det glömmas, att ledande kretsar i Tyskland,
exempelvis den nuvarande utrikesministern och framskjutna militärer och
storindustriella, av allt att döma satt in mycket på den ryska
vänskapen och av både personliga och sakliga skäl kunna tänkas vara
benägna att bevara den, även om det nuvarande tvångsläget skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
