Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Machiavelli och vår tid. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var i själva verket vida äldre än renässansfurstarna, ehuru den
först i vår tid utvecklats till vetenskap. Även samtiden kände
mera därav än den lärde florentinaren.
Någon gång i sin av historiska exempel späckade framställning
berör den frejdade statsfilosofen något, som han kallar »tidsandans
krav». Skulle han verkligen kanske ha sinne för de imponderabilia,
som väga tyngst i samhällena, men som onekligen äro svåra att
passa in i hans stringenta språk? I vår kulna nord satt ju
samtidigt en grubblare, sin furstes kansler, och kämpade med
likartade problem utan på långt när samma lärdom. Den svenska
hävdatecknaren och reformatorn tar som utgångspunkt för sin
statslära, att »konungsämbetet är förordnat av Gud för det meniga
bästas skull, att frid och rolighet må vara i land och städer, så
att den ene icke gör den andre övervåld». Olaus Petri var i sin
historie- och människouppfattning lika mycket realist som sin
florentinske kollega, men det står klart för honom, att statsmakten
måste ha ett mål utöver att tillfredsställa härskarens godtycke;
den måste ställa sig i de högsta idealens tjänst.
Allt skarpsinne hos den världsbekante fursteadvokaten räckte
ej till härför. Att alla rättsförhållanden måste grundas på
ömsesidighet, har under olika tider fått olika uttryck och bekräftas av
vanlig common sense. »För den skatt, som bonden ger konungen,
bör han varda hållen vid lag och rätt, och med samma skäl som
konungen äskar sin skatt av bonden, må bonden kräva lag och
rätt av konungen.» Denna av Olaus Petri så pregnant uttryckta
tanke har väl varit levande hos de flesta samhällsbyggare.
För Machiavelli var tanken fullständigt främmande. Varför
har då dennes tankebyggnad väckt så mycken beundran?
Moralisterna ha kallat hans »Furste» för »gift i gyllne skål». Med
uttryck från samma kända psalm kan idéhistorikern snarare kalla
verket: resekost, som icke räcker. Den räckte ej för renässansens
Italien, som politiskt blev stående i samma splittringens och
vanmaktens stadium ett par hundra år. Resekost till nya mål bjöd
först upplysningstiden. Åter vilja på många håll tillfälliga
härskare förvandla staten till ett postament för dem själva.
Har vår tid lärt något av den berömde florentinaren?
En enda gång undslipper det denne realist, att massan på något
sätt måste besjälas. Men det leder honom ej till andra reflexioner
än några resonemang om konsten att befalla. En del andra råd
om massans behandling, åsyftande vad vi skulle kalla likriktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
