Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- I stället för en antologi. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du är i Minnets slott hos drottningen av Tintigal.
Men dessa män som sitta här bland alla tända ljus?
De vila ut i minnena ifrån sitt riddarkall
— — —
Du väpnare — säg vem är riddaren där med kungakronan?
— — —
Det är kung Gunnemar. Från stora mannadåd han kom;
på havets solväg har han kommit hit. — —
— — —
Jag frågade varifrån? — Från tio tusen äventyr.
Detta är tonen och stilen. Den torde höra till det man kan kalla
90-talsromantik, är kanske ej utan dess manér men också byggd
på äkta och stark mottaglighet för vissa intryck, har sålunda
blivit full av »drömskumma salar och kamrar», av »ljus som stå
och brinna stilla» — ett ofta återkommande motiv hos Heüman —
»harpor som klinga», »sagor» och »sagornas ro» o. s. v. Och fastän
dessa och andra vackra ting inte nog inramas av berättelsens
plastik utan leda till en viss lyrisk lösaktighet, göra de ofta
avsedd verkan. Lik gammal keltisk fépoesi, ger denna dikt om
slottet Tintigal något av fjärrsyn och hägring på kvällsskyn inne i
det förgångnas västerrymd. Man sluter ögonen: det
strömmar doft ur dess verklighetsfrämmande poesi, och rytmerna
— visserligen allt annat än stelt korrekta — kunna smyga sig
mjukt suggestivt omkring den likt långa böljeslag. En
romantikers syn och en romantikers gehör. Det alltför »litterära» i den
unge Heümans vers framträdde hos flere småpoem i beroendet
av Karlfeldt, icke den robuste och skulderbrede Karlfeldt utan
den gemytsrike sångaren om skymningstysta salar och andakt
inför det förgångna. Också nyss citerade dikt torde visa det
fastän här på intet sätt störande.
Ännu en dikt skall delvis citeras, »De två»; dess skönhet beror
ej bara på svävande stämningsfullhet utan på verklig innerlighet.
Gryningsskumma vågor ser jag gunga
än en farkost sakta fram mot livets ö,
ön, där en gång största lyckan blir att dö.
— — —
Nu den glider in i vikens vatten
speglande den gryningsljusa natten
och en lockig liten pilt,
se, vem kommer där — — dig till mötes, gosse — —
Gosse utan namn,
känner du ej mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0411.html
