Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 18 juni 1940 - Otto von Bismarck — ett världshistoriskt dubbeljubileum. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likgiltiga Balkanfrågorna. På Berlinkongressen 1878 sökte han som
»den ärlige mäklaren» lösa spänningen mellan Rysslands, Österrikes
och Englands intressen. Det lyckades ehuru till priset av en av hans
stora tillgångar, Rysslands vänskap. I fortsättningen skulle det
rysk-franska närmandet kasta sin skugga över det nya Tysklands
väg. Under Bismarcks tid höll hans diplomati dock denna fara i
bakgrunden.
Under 1880-talet blev för första gången för Tysklands del en helt
ny form av utrikespolitik aktuell, nämligen kolonialpolitiken. Den
gamle mästaren i det europeiska fastlandets statskonst visade länge
föga håg att tränga in på ett fält, som var honom obekant, men till
sist beslöt han sig dock för att stödja de enskilda tyska
kolonialpionjärer, som redan framträtt. Kejsarriket kom sålunda att under
hans tid förvärva sina första kolonier.
Inrikespolitiskt sönderfaller Bismarckstiden i två skarpt skilda
epoker med systemskiftet vid 1870-talets slut. Det parti, som hade burit
upp kanslerns mäktiga samlingsverk, var nationalliberalerna,
enhetspartiet framför alla andra. Det kom också att utgöra hans egentliga
stöd under det nya rikets första årtionde. Den politik, som då fördes,
hade i mycket deras stämpel. Näringspolitiken hade en liberal
tendens, och statsmakterna strävade att på lagstiftningens och
ekonomins fält utbygga riksenheten. Framför allt dominerades tiden av
kulturkampen, Bismarcks och liberalernas förbittrade strid mot det
stora katolska partiet. Liberalerna förde den både av kulturpolitiska
skäl och emedan katolikerna rymde flertalet av de grupper, som stodo
fientliga mot enhetsverket. För Bismarck gällde det senare skälet
jämte vissa utrikespolitiska överväganden. Striden fördes från
regeringens sida med utomordentlig hänsynslöshet. Men för första gången
nådde Bismarck ej sitt mål. Här visade sig en begränsning, från
vilken ej ens hans statsmannasnille var fritt. Mästaren i bedömandet
av alla realpolitiska lägen och krafter rörde sig ej med samma
säkerhet på en mark, där han hade att göra med motståndare, som leddes
av ideella överväganden. Striden blev en framgång för den
kämpande, förföljda kyrkan, ej för den preussiska statsmakten, och
under 1880-talet måste kanslern slå till reträtt trots alla löften om
motsatsen.
Då hade hela systemet redan lagts om. Mellan kanslern och
nationalliberalerna rådde i grunden ingen verklig sympati, och mot 70-talets
slut fann Bismarck sig böra kränka viktiga liberala programpunkter.
Mot den lavinartat växande socialdemokratiska rörelsen ville han
tillgripa två medel. Å ena sidan skulle den bekämpas med hårda
undantagslagar, vilket stred mot det liberala frihetsidealet. Å andra
sidan ville han undanröja själva grunderna för arbetarklassens
missnöje genom att låta staten själv framträda som bäraren av en
storslagen socialpolitik, vilken skulle trygga de tyska arbetarnas
ställning i samhället. För dessa åtgärder krävdes kolossala belopp, vilka
endast kunde anskaffas genom en ny tullpolitik. Ekonomiska kriser
hade samtidigt även övertygat Bismarck om nödvändigheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
