Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Främre Orienten inför världskonflikten. Av Visitor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överdrift sagt en dominerande. Turkiet var det ledande landet i Främre
Orienten. Genom Atatürks målmedvetna arbete hade det
reformerats och förvandlats till en modern stat. De andra orientaliska
länderna sågo i Turkiet ett föregångsland, och den omvandling
som ägt rum och ännu försiggår i länder som Iraq, Iran och
Afghanistan har i mycket turkiska förebilder. Utrikespolitiskt
hade även Turkiet lyckats uppnå en ledande ställning. Det
turkiska utrikesministeriet har byggt upp ett paktsystem, som skulle
tillförsäkra det fredliga inre uppbyggnadsarbetet lika fredliga
yttre förhållanden. Så tillkom Balkanententen 1934, som avslöts
mellan Turkiet, Grekland, Jugoslavien och Rumänien. Den
syftade åt bibehållande av status quo på Balkan. Genom denna tvangs
Bulgarien att åtminstone tillsvidare skrinlägga sina mer eller
mindre berättigade krav på gränsregleringar. 1936 avslöts
Saadabadpakten mellan Turkiet, Iraq, Iran och Afghanistan. Även den
kallades en fredspakt. Den ordnade upp det inbördes förhållandet
mellan de fyra staterna under ett betonande av deras önskan att
leva i fred och att undvika inblandning i eventuella europeiska
konflikter. I militärt avseende var även Turkiet ledande med en
modernt utrustad armé och med officerare, som till ett stort antal
hade sin praktiska erfarenhet från världskriget och det därpå
följande fyraåriga turkiska frihetskriget. De allierade voro väl
medvetna om Turkiets militära styrka, och när den s. k. armé Weygand
sattes upp i Syrien skedde det i intimt samarbete med den
turkiska generalstaben med general Tjakmak som mest framträdande
person.
Sedan oktober 1939 har också brännpunkten för den
fransk-engelska diplomatiska aktiviteten legat i Ankara. Centrum för
den militära aktiviteten är däremot Beirut i Syrien.
Weygands armé är mycket omtalad och omgiven med stor
hemlighetsfullhet. Styrkeuppgifterna ha varierat mellan 1 milj. man
och 150,000, den sista siffran den i tysk press vanligast
förekommande. Dess uppgift ansågs under det finsk-ryska kriget vara av
offensiv karaktär. Denna av franska och engelska trupper samt
kolonialtrupper sammansatta armé var avsedd att rikta ett snabbt
och förintande slag mot de ryska oljefyndigheterna i Kaukasus,
framför allt mot Baku och Batum. Det ansågs självfallet att
angreppet skulle ske med Turkiets och Irans goda minne och över
respektive länders territorier. Det är väl icke uteslutet att den
framtida historieskrivningen kommer att anse att ett fullföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
