Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundsförsamlingen, ty en sådan ansågs kräva alla staters
godkännande, vilket var omöjligt att uppnå. Efter åtskilligt
konfererande fann man till sist ett slags kompromiss. Helt vid sidan
om förbundets officiella organ sände trettio stater en skrivelse
till ryska utrikeskommissariatet, och i den skrivelsen inbjödo de
Sovjetunionen att genom medlemskap i N. F. deltaga i arbetet på
fredens bevarande. Skrivelsen blev icke undertecknad av de tre
nordiska staterna och Finland. Delegationerna för dessa länder
förklarade, att de voro bemyndigade att biträda en inbjudan
endast i det fall, att inbjudan utginge från förbundsförsamlingen
själv. Då så icke skedde ämnade de på vanlig diplomatisk väg
meddela den ryska utrikesledningen, att de skulle komma att
rösta för Rysslands inträde. Till de trettio staternas inbjudan
tackade sovjetregeringen ja. Frågan gick sedan till den politiska
kommissionen. Men detta lät man icke ske för att närgånget
granska, om Ryssland uppfyllde paktens villkor. Syftet var
endast, att förbundsmedlemmarna skulle få tillfälle till en fri
deklaration av sin ståndpunkt.
Debattens stora och minnesvärda insats blev Giuseppe Mottas.
Den nyligen bortgångne schweiziske statsmannen var berömd för
sin vältalighet. Han var i en lysande form, när han vid detta
tillfälle gick till attack mot Sovjetryssland. I allt vad det
representerade såg han den mest radikala negation av västerländskt
väsen. Och ödesdigrast av allt är, förklarade han, att den ryska
kommunismen allestädes söker slå rot. »Dess ambition är
världsrevolutionen. Dess natur, dess aspirationer, dess inre drivkraft,
allt gör den inställd för utländsk propaganda. Dess väsentliga lag
är expansion bortom politiska gränser. Att uppge dessa syften
vore för kommunismen att förneka sig själv; men genom att
fullfölja dem blir den vår gemensamma fiende, emedan den hotar oss
alla.» Motta vägrade att tro, att den bolsjevikiska regimen skulle
komma att utvecklas i västerländsk riktning. Därmed var Mottas
ståndpunkt given. »För universalitetens princip», slog han fast,
»kunna vi icke offra idén om ett nödvändigt minimum av
moralisk och politisk överensstämmelse mellan folken.» Motta visste,
att tärningen redan var kastad. Men han ville med sitt veto
hindra ett enhälligt beslut. Han ville åtminstone icke se
sovjetmännen hålla ett triumferande intåg i Genève.
Det blev Barthous sak att förklara och försvara. Han höjde
sitt pekfinger och försäkrade, att det väsentliga just nu icke var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
