Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
internationella ställning så starkt förbättrats. I slutet av februari 1934 blevo
Dimitroff och två andra för högförräderi häktade kommunister
frigivna ur sitt fängelse och befordrade med flygplan från Berlin
till Moskva. Händelsen var i sig själv obetydlig, men den tolkades
som ett tecken på en försonligare hållning från Tysklands sida.
Men en månad senare inträdde på nytt en försämring av läget.
Det var Litvinoffs önskan, att Tyskland skulle medverka till en
neutralisering av det baltiska territoriet. Den 28 mars inbjöd han
tyska regeringen att underteckna ett protokoll, som skulle
garantera oberoende och integritet åt de baltiska staterna. Litvinoff
fick ett blankt avslag på sin inbjudan. Till yttermera visso satte
Tyskland Sovjets uppriktighet i fråga i en skarpt hållen not någon
tid senare.
Det hade från början varit Sovjets uppfattning att
randstaterna måste hindras från att dragas in i någon annan stats
intressesfär. Estland och Lettland voro Rysslands viktigaste »fönster»
mot Europa. De finge icke bommas igen, de finge icke heller
förvandlas till någon europeisk stats utfallsport mot ryskt
territorium. För att vidmakthålla neutraliteten i detta område förnyade
Litvinoff den 4 april de tidigare pakterna med randstaterna för
en tid av tio år framåt. Inför de främmande sändebuden
betygade Litvinoff även muntligt sin regerings önskan om fred.
Chauvinism liksom rasfördomar äro främmande för sovjetstaten,
försäkrade han. Dess ambition är icke erövringar och
utvidgningar av dess territorium. »Dess enda ambition är uppnåendet
av det mål, för vilket den skapades och vari den ser hela sitt
existensberättigande — nämligen uppbyggandet av ett socialistiskt
samhälle.» Litvinoffs ord vunno mångas tilltro. Man kom till den
övertygelsen, att sovjetregeringen var alltför engagerad i sitt inre
uppbyggnadsarbete för att icke önska en lång fred.
Efter en svår inre kris fick Frankrike en nationell ministär i
februari 1934. Louis Barthou blev landets utrikesminister. Från
första stund satte Barthou in all sin energi och skicklighet på att
stärka Frankrikes diplomatiska ställning i Europa. Om medlen
tycktes han icke hysa någon tvekan. Han vidtog snabbt sina mått
och steg. Den 12 april förklarade Eduard Beneš i Genève, att Lilla
ententen snart skulle erkänna Sovjetunionen. Därmed skulle ett
nytt stabiliserande moment föras in i det tidigare så spända
förhållandet mellan Ryssland och Rumänien. Beneš hade ytterligare
ett meddelande att lämna. Han tillade att Lilla ententens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
