Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Den sovjetryska oljan. Av B. Christiansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
distribution. Sedan 1932 har exporten sjunkit katastrofalt och utgjorde
1938 obetydligt mera än 4 procent av produktionen, varför
Sovjetunionen icke längre är en faktor att räkna med på världens
oljemarknad.
En av de mest påtagliga orsakerna till de svåra motgångarna
ligger i de dåliga transportförhållandena. Systemet av oljeledningar
äger icke den kapacitet, som erfordras och den transport, som sker
på järnväg, vållas oupphörligen svåra avbrott med anledning av
bristen på tankvagnar. I början av 1937 lär det ha funnits 3,200 km.
oljeledningar, av vilka emellertid mer än hälften hänförde sig till
förbindelserna mellan Baku och Batum. Övrig teknisk utrustning är
oftast av dålig beskaffenhet. Raffineringen står långt ifrån på samma
höga plan som i de kapitalistiska oljeländerna. Den moderna
förädlingsprocessen, krackningen, vilken innebär ett nedbrytande av
högkokande beståndsdelar i den råa oljan till lågkokande, bensin,
infördes betydligt senare i Sovjetunionen än i andra oljeproducerande
länder. Under det sista decenniet har man emellertid försökt
genomföra en radikal rationalisering av oljeproduktionen efter amerikanskt
mönster. Om man på ett förnuftigare sätt ville utnyttja möjligheten
att från utlandet erhålla högt kvalificerade ingenjörer och
arbetsledare för denna rationalisering vore säkerligen mycket vunnet. De
regerande tyckas det sista året på allvar ha fått upp ögonen för
vilken vital betydelse oljan har i den sovjetryska ekonomin, vilket
bäst visas därav att den 12 oktober 1939 ett speciellt kommissariat
för oljeindustrin inrättades under ledning av Sovjetunionens kanske
främste organisatör, L. M. Kaganovitj.
Tidigare har framhållits, att den övervägande delen av den olja,
som för närvarande exploateras, ligger långt från de stora
agrarområdena i de centrala delarna av landet och från viktigare
industricentra, vilka äro de största konsumenterna. De långa transporterna
bli givetvis både besvärliga och dyrbara, isynnerhet då dessa till
över 40 procent ske på järnväg. De nu mest produktiva fälten kunna
alltså icke anses ligga väl till för att täcka landets eget behov. Vad
den kaukasiska oljan beträffar är den däremot synnerligen väl
lämpad för export över hamnarna på Svarta Havets ostkust, dit ju också
ett flertal oljeledningar gå. Ur militär synpunkt måste det
förhållandet, att de främsta oljefälten befinna sig i gränstrakterna,
innebära en stor svaghet för landet. De stora raffineringsanläggningarna,
oljeledningarna och övriga transportmedel äro mycket sårbara vid
luftangrepp. Av strategiska skäl söker man därför med alla medel
finna nya oljefält utanför Kaukasus, vilket som ovan omtalats även
i viss mån lyckats, och förskjuta tyngdpunkten av oljeproduktionen
mot öster, mot de inre delarna av landet, för vilka de väldiga
avstånden till gränserna äro ett naturligt skydd mot en eventuell fiende.
B. Christiansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
