Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Lönenivån och rättvisan. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog kommer att inverka olika på lantbrukets och på industrins
prisnivåer. Den diktatoriska prispolitik, som tycks vara världskrigets
nödvändiga följeslagare, öppnar i varje fall möjligheter att
förverkliga de krav på »rättvisa», som den fria prisbildningen ej åstadkommit.
Fabriksarbetaren med sin högre levnadsstandard behöver ingalunda
prestera initiativ och självständigt omdöme i högre grad än
lantmännen; av kroppskrafter fordras väl i stort sett lika mått.
Arbetstiden är vida längre för den självständige lantbrukaren och växlar
efter årstiden. Varför ha då lantbrukets män sämre ställning och
villkor än industriarbetarna? I korthet blir svaret, att
marknadsprisen för olika yrkens produktionsmedel och produkter hittills
bestämt såväl kostnaderna som bruttoförtjänsterna. Men produktionen
liar på nästan alla områden de sista hundra åren stigit ofantligt. För
industriprodukter har emellertid efterfrågan mera hållit jämna steg
med produktökningen, betraktad i dess helhet, i det att ständigt nya
behov skapats och förnödenheter av alldeles nytt slag (automobiler,
grammofoner m. m.) fått marknad.
Allmänhetens aptit på nyheter inom det industriella området — dit
även den viktiga bostadsproduktionen kan räknas — tycks i själva
verket vara omättlig. Aptiten på livsmedel stillas vid en viss punkt,
varefter efterfrågan hastigt avtager. Visserligen kunna livsmedlens
kvalitet och därmed penningevärde höjas betydligt, i följd varav
lantbrukets avsättning i värde knappast har någon bestämd gräns. Men
detta gäller i än högre grad för industrin. Produktionsökningen har
därför haft olika verkan för lantbrukets och industrins produkter. De
senares marknad har växt i kapp med produktökningen; ej de förras.
För jordbruket har ju en lag om avtagande avkastning av varje ny
arbetsinsats ansetts gälla, och ökade mängder arbete, som nedläggas
på samma jordareal, kunna tydligen ej obegränsat giva lika
avkastning. Den sjunkande relativa avkastningen, som sålunda kan väntas
av ökad arbetsintensitet, motväges emellertid av ständiga
förbättringar av arbetsmetoder, utsäde, redskap m. m. Då prisen på
lantbruksprodukter sedan många år äro i fallande, kan man tydligen ej
påstå, att någon lag om avtagande avkastning behärskar lantbruket,
sådant detta faktiskt utvecklats.
Industrin är visserligen ej lika beroende av de lagar, som gälla
för allt organiskt växande och som sätta relativt snäva gränser för
en utveckling av lantbrukets arbetsmetoder. Mekaniskt arbete kan
fullkomnas rationellt i den mån arbetarens insikter växa. Inom
lantbruket är växtcellen den viktigaste arbetaren, som den mänskliga
arbetskraften får anpassa sig efter. Även växtcellen kan förädlas
men tyvärr blott inom snäva gränser och på omvägar. Ofta händer
med den förädlade växtcellen beklagliga återfall, som gör mödan
förgäves. Den mänskliga producenten kan omlägga sitt arbetssätt i hög
grad, växtcellen däremot blott föga.
För lantbrukets del är produktionen mera stabil än för industrins,
vad kvantiteten angår. Vad prisen angår är det tvärtom, och detta
har haft ett avgörande inflytande till lantbrukets nackdel. Under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
