Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - »Hur vi förlorade Norrland» — Ett femtioårigt varningsrop. Av B. Odencrants
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vill man verkligen förstå, hur författaren kom till den åsikt han
utvecklar, så bör man något se på de förhållanden som på 1880-talet
rådde i fråga om Norrland och dess försvar. Svenska armén var vid
denna tid indelad i militärdistrikt, varvid Dalarna och Norrland lydde
under en general med placering i Stockholm. De trupper som stodo
under hans befäl voro ej stora i förhållande till landets ytvidd och
betydelse för riket. Utom Dalregementet och Helsinge regemente funnos
av infanteri trenne fältjägarekårer, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens, samt Västernorrlands Beväringsbataljon. Övriga
truppförband voro Jämtlands hästjägarekår samt ett batteri i Härnösand.
Detta sistnämnda var avdelat från Svea artilleriregemente i
Stockholm och underhölls genom en fond, avsedd för en hästjägarkår i
Norrbottens gränstrakter. Denna i sin tur var bildad genom att vissa
rotar av fältjägarekåren höllos vakanta. En typiskt svensk
kompromiss!
Vid det förutsatta anfallet över Torneå måste sålunda svenska
trupper sammandragas från södra delarna av landet för att med järnväg
föras mot norr. Härvid saknades dock vissa specialvapen, som just
blivit aktuella genom kriget 1870—71, t. ex. ingenjör- och
trängtrupper. Norra stambanan var ju icke heller så lämplig för
trupptransporter, då den slutade i Ångermanland. Andra vägar funnos ej
många mer än själva kustlandsvägen.
Genom den nya härordningen, som ju delvis var en följd av
broschyren, uppsattes ett artilleriregemente samt ett dragonregemente
och en trängkår för Norrland, varjämte de tre fältjägarekårerna och
beväringsbataljonen blevo fyra hela regementen. Planerna på en
fästning började nu också förverkligas, sedan stambanan 1894
sammanknutits med Riksgränsbanan i Boden. Här sattes med tiden ett
kraftigt lås för de norrbottniska rikedomarna. För att möjliggöra arméns
uppmarsch byggdes 1890 även en genomgående landsväg från
Jämtland till Boden, den s. k. militärvägen.
Den fortsatta utvecklingen av Europas historia har visat hur klart
Douglas förutsade framtiden. Hans tänkta stormaktskrig hade som
ovan nämndes en spelöppning, som mycket nära överensstämmer med
händelserna 1914. Det andra skedet i hans skildring, freden mellan
tyska och ryska rikena, inträffade ju i verkligheten först efter den
återhämtning i det stora kriget, som i historien kallas
Versaillesfreden — här bortses då från episoden med den tysk-ryska
separatfreden i Brest-Litovsk i början av år 1918. Vad han icke kunde förutse
var revolutionerna och Finlands frigörelse. Dessa händelser fick han
icke heller uppleva, ty 1916 gick han bort, mitt under det krig, vars
överraskande utbrott han förutspått. Tack vare hans och andras
arbete på försvarets stärkande, ej minst i norr, kunde vårt land den
gången hålla sig utanför kriget.
Den lilla broschyren från 1889 förtjänar ännu i dag att läsas och
begrundas. Just nu kan det vara lärorikt att se hur den ryska politiken
redan för femtio år sedan bedömdes. Det stod för Douglas klart, att
Torne älv av ryska regeringen icke räknades såsom annat än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
