Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess krav under förutsättning att man åtminstone icke aktivt
motarbetade hans val. När den nya kammaren väl var vald, visade han
sig emellertid föga benägen att hålla löftet. Och resultatet blev
att den kroatiska oppositionens riksdagsmän, som så ofta tidigare
skett, helt enkelt lämnade skupsjtinan. I och för sig betydde detta
mindre, då Stojadinovitj mycket lätt skulle ha kunnat regera landet
med sina 303 riksdagsmän — sådant hade också skett förr. Men nu
inträffade det oväntade, att regeringskoalitionen sprack. De två
smärre av de tre partier, varav den bestod, förvägrade honom
plötsligt efter en hetsig debatt om de kroatiska kraven sitt fortsatta stöd,
och till dem slöt sig en betydande fraktion av hans eget parti.
I själva verket hade Stojadinovitj aldrig haft den övervägande
delen av folket bakom sig. Hans stora valseger i december 1938
baserades framför allt på de jugoslaviska vallagarna, som så att säga
gratis ge 3/5 av kammarmandaten åt det parti, som erhållit absolut
majoritet av rösterna, medan återstående mandat fördelas efter ett
ganska invecklat system i förhållande till de olika partiernas styrka.
De 82 % av mandaten, som Stojadinovitj »erövrade», motsvarades
sålunda blott av 54,4 % av antalet avgivna röster, medan
oppositionsblocket med 46,6 % av rösterna endast erhöll 18 % av mandaten.
Därtill kommer att ungefär en fjärdedel av de röstberättigade hållit sig
hemma. Till allra största delen utgjordes skolkarna säkerligen av
oppositionella väljare, som av opportunitetsskäl icke ville stöta sig
med de av regeringen dirigerade lokala myndigheterna. Sannolikt
stod icke mer än kanske en tredjedel av väljarkåren bakom
Stojadinovitjs dominerande parlamentskoalition.
En utblick över partiväsendet i Jugoslavien bör i detta
sammanhang göras. Den viktigaste faktorn i Stojadinovitjs koalition var
regeringschefens eget parti, den så kallade »Radikala Unionen»
(Jugoslovenska Radikalna Zajednica). Denna hade efter den kungliga
diktaturens partilösa tid bildats av stommen i det gamla serbiska
radikala partiet, som dominerade det lilla kungarikets inrepolitik
under årtiondena närmast före världskriget och förblev det starkaste
serbiska partiet även under decenniet mellan världskrigets slut och
statskuppen nyåret 1929; gentemot kungadiktaturen hade det visat
sig kallsinnigt och många av dess ledande män, bland dem
Stojadinovitj, drogo sig då helt tillbaka från det politiska livet. Radikala
partiet är trots sitt namn ett småborgerligt, konservativt, regionalt
strängt avgränsat parti, endast svagt företrätt i de icke serbiska
landsdelarna, där dess gamla konkurrent »demokraterna» vunno ett
betydande försprång genom att visa större förståelse för dessa
områdens speciella krav. Stojadinovitj baserade sin regering på
huvudparten av det gamla radikala partiets anhängare jämte de bosniska
muhammedanerna under doktor Spaho och de slovenska klerikalerna
under pater Korosjets — bägge likaledes starkt regionalt betonade,
konservativa småborgerliga partier.
Till motståndare hade han en mindre fraktion av de ursprungliga
serbiska radikalerna, spillrorna av det forna demokratiska partiet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
