Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hans politisk i övrigt gick icke utöver den traditionella
vänskapen med Frankrike, sammanhållningen inom Lilla Ententen och
den oförbehållsamma anslutningen till Nationernas Förbund.
Sådant var läget, när Stojadinovitj övertog makten efter det
kaotiska halvår, som följde på konungens bortgång. Till en början nöjde
han sig med att fullfölja Alexanders politik; framför allt murades
Balkanförbundet och vänskapen med Bulgarien allt fastare, och
Jugoslavien arbetade ivrigt på att utjämna motsättningarna
mellan Bulgarien och dess övriga grannar i syfte att så småningom
förbereda dess inträde i förbundet. I övrigt avvek han inte från den
traditionella politiken: trots mycket svåra ekonomiska konsekvenser
— särskilt för den viktiga timmerexporten — tillämpade Jugoslavien
snabbare, kraftigare och effektivare än de flesta andra länder
sanktionerna mot Italien. När Pilsudski år 1933 ville övertala Frankrike
att genom preventivkrig hejda nazismens frammarsch, hade
Jugoslavien förklarat sig redo att medverka. När Hitler år 1936
proklamerade Tysklands rätt till upprustning, var det Stojadinovitj, som
föreslog Frankrike ett preventivkrig.
Ungefär från denna tidpunkt daterar sig en nyorientering i
Stojadinovitjs utrikespolitik. Kanske ansåg han att om Frankrike
icke vore redo eller villigt att med kraft försvara sin hegemoni på
kontinenten vid en tidpunkt när detta ännu var möjligt, så skulle
snart den tid vara inne, då inflytandet icke längre kunde hävdas.
Följaktligen kunde Jugoslavien icke heller räkna på att basera sin
utrikespolitik på den franska hegemonien. Landet måste stå på sina
egna ben. Och så inledde han den politik, som gjort Jugoslavien till
allas vän. Det skedde först genom närmandet till Italien, vartill
Stojadinovitj mycket skickligt utnyttjade situationen efter
Abessinienkrigets slut: utan någon påtaglig motprestation förmådde han
Italien att uppge sina aspirationer på Dalmatien och avstå från allt
stöd åt de kroatiska extremisterna, varigenom regeringen stärkte sin
ställning gentemot den utomparlamentariska oppositionen i de västra
landsdelarna. Avspänningen i förhållandet till Italien ledde i sin
tur nästan oundvikligen till ett hjärtligare förhållande till Tyskland.
Serberna — själva krigarfolk par préférence i Europa — ha alltid
trots fiendskapen beundrat den tyska armén och dess prestationer
och hovsamma uppträdande i Serbien under världskriget. För ett
närmande till Tyskland funnos dock icke blott dylika
folkpsykologiska betingelser. Stojadinovitj personligen hyste stora sympatier
för nazismens centraliserade förvaltningssystem, vilket passade
honom väl som politisk förebild. Den kroatiska oppositionen hade
tidigare gärna pekat på Bayerns ställning inom tyska riket som ett
efterföljansvärt exempel — nu kunde Stojadinovitj peka på att de
tyska delstaterna förlorat sin uråldriga autonomi.
Närmandet till Italien och Tyskland åtföljdes av en försonligare
hållning till Ungern. Den blev än försonligare, sedan Ungern
åtminstone delvis fått sina irredentistiska anspråk uppfyllda vid
Tjeckoslovakiens delning, och tonen i de jugoslavisk-ungerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
