Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ett språkligt mästerverk. Av Gustaf Jacobson - Erik Wellander: Riktig svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förträffligt sätt karakteriserar han denna stilart, dess egenart och dess
förtjänster, till vilka räknas dess strävan till lugn saklighet, logisk
skärpa och obetingad tydlighet. Redan då det användes på sitt
egentliga område, kan det emellertid ibland utmana löjet, t. ex. då ordet
fartyg i en tullstadga förklaras betyda »varje transportmedel, som
framföres på eller i vattnet», eller då en radiomottagare i en
förordning betecknas som en »anläggning eller annan anordning, avsedd
enbart för mottagning av utsändning från elektrisk anläggning för
telegrafering eller telefonering utan tråd».
Men en verklig fara blir kanslispråket, då det inte nöjer sig med
att vara den egentliga förvaltningens yrkesspråk utan med till
synes oemotståndlig makt svämmar över allt flera områden av vårt
språk. Det är, säger Wellander, ingen överdrift att säga, att i denna
stund kanslispråket för flertalet svenskar ter sig som det språkliga
mönster, efter vilket den enskilde, åtminstone i varje för
offentligheten avsedd framställning, bör så långt som möjligt rätta sig. Som
vanligt är det svagheterna som i främsta rummet imiteras. Därmed
följer, att kanslisvenskans invecklade meningar, tunga
sammansättningar och ledsamma omskrivningar upphöjas till stilideal icke blott
för det skrivna ordet utan även för det offentliga talspråket. På
detta sätt att uttrycka sig ger förf. på sid. 151 ett exempel, som väl
må kallas klassiskt i sin kvicka parodiering och som bör anföras
in extenso:
Slutklämmen i ett skolbyggnadsförslag kan muntligt och även i ledigare
skriftspråk uttryckas t. ex. så: Ritningen är som sagt inte riktigt bra där,
man borde försöka få det ändrat. I skrift får denna tanke onekligen en annan
längd och tyngd, om den i stället får denna form: Den förevarande ritningen
framstår som icke fullt tillfredsställande i sagda avseende; de ovan anförda
skälen tala med bestämdhet för att man bör gå in för åstadkommande av en
förändring i nämnda hänseende. Betydelsen är densamma, men det är 32 ord
i stället för 14. Därmed synes ju åtskilligt vara vunnet, men mera kan
åstadkommas. Meningen kan göras både längre och krångligare utan något som
helst nytt tillskott till innehållet, exempelvis så här: Den under övervägande
varande ritningen synes med hänsyn till sagda förhållanden vara ägnad att i
förevarande avseende ingiva allvarliga betänkligheter; på grund av de i det
föregående anförda skälen framställer det sig därför som en bjudande
nödvändighet att gå in för ett yrkande med syftning att vederbörande går i
författning om vidtagande av erforderliga åtgärder för åvägabringande av en
förändring av förevarande ritning i nu antydd riktning.
Detta är icke att »tolka rediga tankar med korta, starka och sanna ord»,
som det förr hette. Den som nödgas läsa en dylik utdragen och innehållstom
framställning får förnimmelser av samma slag som gumman, som för första
gången blev bjuden på maräng och som, när den stora bakelsen i munnen
smälte ihop till ingenting, utbrast: Vart tog tugga’ vägen?
Typiska företeelser i det språkbarbari, som Wellander här
hudflänger, äro benägenheten för abstraktioner (»Hans tjänstgöring har
varit lokaliserad till Serafimerlasarettet» i stället för »Han har
tjänstgjort vid S.»), förkärleken för verbalsubstantiv i stället för sats
(»Briand framhåller omöjligheten för Frankrike av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
