Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Litteratur
- Lyrik 1959. Av Karl-Gustaf Hildebrand
- Bertil Malmberg: Dikter i urval
- Bo Bergman: Gamla gudar
- Johannes Edfelt: Vintern är lång
- Helge Åkerhjelm: Ur detta hav
- Einar Malm: Pejlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stillsamt allvarlig och direkt, kan Bertil Malmbergs visdom också nu
vara en omedelbart aktuell hjälp.
Mellan bitterhet och tröst spelar stämningsläget i höstens nya
diktsamlingar. Bo Bergmans Gamla gudar uttrycker ett både för
gudar och diktare vackert sätt att åldras: i vresig äkthet, med avsked
från de sommarlätta melodierna, uppgivande av alla utanverk, men
i det innersta obruten vilja och obruten tro. Förtvivlan och
ensamhetskänsla skymta fram, men det viktiga är bekännelsen — en mans
bekännelse till oförgängliga humana värden. Ett par rader blevo
med skäl citerade och lästa mer än andra. Det var rader om
martyriets segerkraft, om martyrernas oförytterliga resurs.
Det mörknar på världens arena.
En kväll, förtvivlat allena,
skall jag ropa i ditt bröst.
Johannes Edfelt driver med Vintern är lång sin
livspessimism till dess yttersta konsekvenser. Samlingen kommer att inför
framtiden vittna om allt det feberaktiga och kvalfulla i Europas
atmosfär före det stora ovädret. Till sina grunddrag står den annars
Edfelts närmast föregående verk mycket nära; därmed är också sagt
att den är en betydande diktsamling. Ny mark har han knappast
erövrat. Men själva den paradoxala häftighet med vilken han renodlar
vissa av sina tidigare motiv, särskilt de makabra, kan väl synas
antyda att ett skede i hans konstnärskap har nått sin yttersta punkt
och att marken är beredd för nästa steg. Vad han nu faktiskt har
att säga om tillvarons sönderslitenhet och de goda makternas
sällsynta, oförmedlat skakande under, har stundom en överväldigande
kraft, också en kraft att trösta:
Dödslängtan kvävdes. Frälst från kramp och skri,
blev Ordet kött, där idel kaos var,
— vid en förvandlingskonstnärs melodi,
moderligt strömmande, okuvligt klar!
Helge Åkerhjelm, som debuterade 1937, har med Ur detta hav
skapat en diktsamling av stor lyrisk äkthet. Den är innerlig och
ibland visartat mjuk, i sin förening av ångest, ensamhet och
tacksamt mottaget liv. En hård och sarkastisk, ibland dräpande, ton vid
sidan av vekheten antyder att i Åkerhjelms redan nu aktuellt
orienterade dikt gömma sig förutsättningar för farlig och träffande
kamplyrik.
I Einar Malms diktning beteckna hans Pejlingar växt och
samling. Förmågan att se, hans särskilda gåva, finns oförminskad
kvar med vad den innebär av naturdiktsfriskhet och omedelbar
impressionism. Men den mera specifika naturskyddslyriken har fått
rimligare proportioner, och det mänskliga allvaret i Malms dikt har
nu ett strävare drag, en fastare inriktning på väsentligheter. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0133.html
