Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Mellan två krig. Av Karl Wistrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns ännu endast hos några få betänksamma en klar, men i regel
omsorgsfullt tillbakahållen tvekan. Arbetarklassen trodde sig om
att kunna helt taga i besittning vad som tidigare förmenats den.
Början gjordes med 48-timmarsveckan, ett gigantiskt
socialpolitiskt experiment, som emellertid lyckades över förväntan. En
gång genomförd och med följdföreteelserna till sin väsentligaste
del överståndna måste den nedsatta arbetstiden utan tvekan
betecknas som en stor samhällelig tillgång. Kreditposterna äro
uppenbara; debetposterna, varibland främst må nämnas dess
antagliga samband med den under 1920- och 30-talen bestående
arbetslösheten, äro ännu knappast fullt utredda. Sett i ett sammanhang
kan emellertid icke längre föreligga något tvivel om att
begränsningen av arbetstiden i det moderna samhället varit av
grundläggande betydelse för de stora folklagrens inväxande i
samhället. Att de ekonomiska rubbningarna blivit av så övergående art
som fallet blev, är mest ägnat att framkalla en stilla undran, ty
sällan har en social reform av denna storleksordning genomförts
på så lösa boliner; att den ej kan åberopas som prejudikat för
varje fortsättning på den fastslagna vägen visar dock den fatala
och uppreklamerade 40-timmarsveckans öde i Frankrike.
Världskrigets slutakt innebar en väldig ekonomisk omvälvning
och gav, som man förutsett, anledning till en våldsam kris.
Penningvärdet undergick i vårt land en stark deflation;
arbetslönerna nedsattes successivt under loppet av ett par år med i
allmänhet 40—45 %; arbetslösheten hade en omfattning, som dittills
varit okänd. Efter ett av stridigheter kring 48-timmarsveckans
genomförande kännetecknat kaotiskt arbetsmarknadsår 1920
inträffade den fruktansvärda lågkonjunkturen. Arbetare och
arbetsgivare stodo obevekligt mot varandra, de förra beredda
att till det yttersta försvara sociala landvinningar som de
trodde hotade, de senare nödsakade att under den
ekonomiska nedisningen söka rädda näringslivets livsmöjligheter
på den tyvärr enda framkomliga vägen: anpassning efter de
hårda konjunkturerna. Striderna voro många och heta, och läget
var föga ägnat att skapa förståelse hos någondera parten för
situationens verkliga krav. Det fanns ett ont, som skulle värka ut
och få sin utlösning; detta kunde i den dåvarande situationen
icke ske i annan form än de öppna konflikternas. Det sociala
guerillakriget med dess enerverande misstänkliggörande av
motpartens samförståndsvilja och ärliga avsikter fortgick oavbrutet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
