Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Finland och Västerlandet. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leda in den farliga massans utflöde i nyttiga kanaler, att söka få
inflytande på dess ledning.
För Sverige—Finland var ända sedan medeltiden det slaviska
grannskapet det stora problemet. De första Vasarnas politik betecknar
övergången från kolonisations- eller utanverkssystemet, sedan det
visat sig fåfängt att annorledes värja Finland mot de ständiga
överfallen. En gång försöktes till och med, under Jakob de la Gardie,
en odyssé mot tsarernas huvudstad, syftande till regimskifte.
Något liknande föresvävade Karl XII, sedan han först med framgång
tillämpat denna metod mot August II. Utanverken ha vidgats och
åter sammanträngts; ett helt århundrade stod massans rike tätt inpå
Sveriges gräns men måste åter vika under världskriget. Nu väller
det åter fram mot Finland och mot oss. Härjning, brand och barbari
beteckna som förr dess väg.
På längre sikt sett är det en ovan roll för oss svenskar att icke
från början vara med därborta. Följer jag mitt truppförbands
historia genom seklerna, tycks det nästan, att jag finner det oftare
östanhavs än hemma på roten, allt ifrån Långe Bengts fänika år
1551 till den sista vargeringsbataljonen år 1809.
Men än reder sig Finland ensamt. Förhållandet är så mycket
märkligare, som Xenofons tider för länge sedan äro förbi. Även
barbarerna hava numera lärt sig strida i rotar och led. Atenarnas
övertag blev möjligt därför att perserna icke kunde utnyttja sina
myllrande miljoner; de kunde i själva verket icke organisera, leda
och livnära avsevärt större styrka än atenarna själva hade. Nu är
allt annorlunda. Västerlandet har lärt slaverna organisation och
teknik; kontinentens största massa pressas in i rotar och led och har
fått i händerna hela den fruktansvärda apparat, som kulturen
uppfunnit till gissel åt sig själv.
Skall under sådana förhållanden kulturens tappra utpost därborta
i längden kunna motstå trycket? Kunna i längden tapperhet,
krigskonst, odödliga bragder förslå mot den osjäliska materiens häxdans?
Skall icke massan, den organiserade massan vältra sig över allt
detta och döda det med sin råa tyngd? Här föreligger i sanning ett
mene tekel för Västerlandet. Ty Västerlandet bär självt i eminent
mening skulden till det som sker. Spengler har sagt om steppernas
och tundrornas folk, att de sakna sinne för teknik, och att i deras
kommande världsrike all Västerlandets härlighet en gång skall
försvinna för den återvändande primitivismen. Men hjälpsamma
västerländska händer och hjärnor hava lärt dem maskinernas hemlighet.
Och mer än så. Västerlandet har visat vägarna och medlen, genom
vilka en ohämmad förstörelseinstinkt kan sopa undan ända till de
sista resterna av all Västerlandets odling. Västerländsk
härorganisation satte masshären i system, formade det oformliga.
Västerländsk teknik lärde ut hur man försätter krigets heroiska dygder
ur spelet genom pansarvidunder, som utspy död över de tappre, ett
ojämnt spel, där den fege vinner och den modige dör. Västerlandet
har så länge i sina krigsakademier predikat krig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
