Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 januari 1940 - Järnverket i Norrbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kokstackjärn med visshet icke skulle bära frakterna av kol till
produktionsorten och av den färdiga produktionen till
konsumtionsorten, varför varje konkurrens med importerat tackjärn skulle bliva
utesluten. För träkolstackjärnet fanns under vanliga förhållanden
icke heller tillräcklig avsättningsmöjlighet; den mellansvenska
järnhanteringen, där stora kapital äro investerade, arbetar som alla
kännare veta med en masugnskapacitet, som ännu icke på långa vägar
kunnat till fullo utnyttjas. När härtill kommer den ringa verkan i
arbetsskapande syfte, som uppstår genom ett järnverk med dess
begränsade arbetarantal, kunna inga sociala skäl anföras, som skulle
eliminera de ekonomiska betänkligheterna av denna felinvestering av
betydande mått.
Handelsministern ansåg sig emellertid kunna åstadkomma andra
kalkyler och häri ligger i själva verket det mest uppseendeväckande.
Med stöd av åren 1934—1938 sökte hr Möller uppvisa, att
järnverket skulle giva genomsnittsvinst, som emellertid grundade sig
endast på resultatet av åren 1937—1938, vilka skulle giva överskott på
en beräknad förlust åren 1934—1936. Oavsett att själva kalkylerna
grundades på förutsättningar, som redan underkänts av de
sakkunniga och icke blivit starkare för att de upprepats, är ändock
handelsministerns förfaringssätt anmärkningsvärt. Varje kännare av
svensk järnhanterings ekonomiska struktur vet nämligen, att åren
1934—1938 icke tidigare haft sin motsvarighet i svensk järnhanterings
historia, att de kännetecknats av förut aldrig uppnådda
produktionsrekord för stål, som i stort sett snabbt slagits det ena året efter det
andra och att därför en kalkyl, som bygger endast på dessa år, utan
vidare på förhand måste avvisas som vilseledande. För statsdriften
är det sannerligen ingen rekommendation att man till de
anslagsbeviljande organen kan framkomma med och — än mera — kan
vinna gehör för kalkylationer, som aldrig ett ögonblick skulle kunna
godtagas av något ekonomiskt ansvarigt organ inom det förkättrade
enskilda näringslivet. Ingen vet när och hur det nuvarande kriget
kommer att sluta. Ett kan väl emellertid med tämlig säkerhet
förutses — att efter kriget kan förväntas en långvarig kris, vilken
särskilt hårt drabbar den konjunkturkänsliga järnindustrin. 1920-talet
var för den svenska järnhanteringen en svår och plågsam
anpassningsperiod efter de förändrade förhållanden, som fredsslutet
medförde, och kännetecknades av katastrofalt sänkt produktion,
arbetslöshet och lönereduktioner. Den definitiva ändringen kom med de
begynnande rustningarna. De naturliga framtidsutsikterna för ett
järnverk i Norrbotten efter dess färdigställande bygga sannerligen
ej i förutsättningar, som kunna grundas på förhållandena 1934—1938,
då f. ö. även enligt handelsministern endast två år skulle giva vinst,
utan måste bedömas efter dess livsmöjligheter under ett långt
kärvare ekonomiskt klimat. Att svenska riksdagen nöjt sig med att
tillhandahållas produktionskalkyler endast för en tid, som
kännetecknats av den mest utpräglade högkonjunktur, som varit, är en säregen,
låt oss hoppas numera icke längre möjlig, följd av den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
