Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1939. Av Elof Ehnmark - Martin Koch: Mauritz - Moa Martinson: Kungens rosor - Ivar Lo-Johansson: Bara en mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv en av proletärdiktningens pionjärer. Hans Mauritz är ingen
egentlig roman utan en samling novellartade skisser, som berätta
episoder från hans barndoms- och skolår och hans tid som
målargesäll. Han gör ingen svartmålning av den fattiga barndoms- och
ungdomstiden. Snarare är det en ljus, lyrisk ton över berättelsen,
den är en kärleksförklaring till det unga sinnets fantasirikedom,
spänstighet och okuvliga optimism. Boken är att betrakta som
inledning till en längre svit, vilken säkerligen kommer att få
dokumentariskt värde.
Till samma genre hör Moa Martinsons Kungens rosor, en
fortsättning av den serie, som berättar om statar- och
proletärflickan Mias utveckling. Mia får här tillfälle att blicka in i nya och
främmande världar. Som barnjungfru i en prästgård lär hon sig,
att också välbärgat folk har sina problem och ingalunda saknar
förmågan att trassla till förhållandena för sig. Som biträde vid
kallskänken på utställningsrestaurangen i Norrköping 1906 får hon
erfarenheter om en ny samhällskategori med egen inbördes
klasskillnad: skildringen av restauranglivet, sett från köksdepartementets
synpunkt, bildar bokens händelserika huvudparti. Ett senare avsnitt
skildrar Mias upplevelser i Stockholm, bl. a. av arbetslösheten. Moa
Martinson har ett rikt erfarenhetsstoff att behandla, men att hon
kunnat göra så mycket av det beror på att allt är så intensivt
upplevt och skildrat med den naturliga berättargåva, som utmärker denna
författarinna. Hon har ingen svårighet att referera den dåvarande
Mias sätt att uppleva, tänka eller fantisera, och varje bild och
händelse blir frisk och levande under hennes händer. »Kungens rosor»
är ett mycket personligt dokument av en författarinna med klara
ögon, varmt hjärta och en klang i rösten, som är både ursprunglig
och rolig att lyssna till.
Från ungefär samma sociala skikt, som Moa Martinsons Mia
stammar från, har Ivar Lo-Johansson hämtat stoffet till sin mest
uppmärksammade produktion. Han har blivit det svenska
statarlivets epiker. Romanen Bara en mor har sin främsta styrka som
miljöskildring. Det skulle säkerligen inte vara svårt att lokalisera
det sörmländska gods, vars statarfamiljer bilda bokens persongalleri,
men samtidigt har berättelsen en prägel av allmängiltig, konstnärlig
sanning. Lo-Johansson kan beskriva en torpstuga eller statarlänga,
så att man tycker sig själv ha sett den, han vet precis, hur det går
till på bröllop och begravningar liksom i vardagslag inom dessa
kretsar, han har reda på de olika sociala skikten inom statarnas egen
värld och han håller reda på vad man skvallrar om och intresserar
sig för. Huvudpersonen, statarkvinnan Rya-Rya, är skildrad med
samma minutiösa realism. Hon är lika mycket individ som typ,
hon hör vardagen och massan till, en människa, som lever nära
jorden och är i jordiska drifters och instinkters våld liksom de andra
men som har sitt eget öde att möta och sitt eget ansvar att ta. Även
om det kan skymta något av konstruktion i skildringen av de
avgörande händelser, som gripa in i hennes liv, så är hon dock mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
