Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 49 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dominerade Woodrow Wilson över det
demokratiska partiet i så hög grad,
att han var huvudet högre än alla
andra, och ingen fanns då till hands
att inta hans plats. Nu är det mera
gott om presidentämnen inom
partiet än då, men detta gör det inte
lättare att utpeka namnen.

Vicepresidenten Garner från Texas.

Vicepresident Garner har länge
varit ledaren för de konservativa
elementen i opposition till
Roosevelt, och sedan nästan ett år
tillbaka har en väl finansierad
kampanj till hans förmån varit
planerad. Garner, storgodsägare i Texas
och nu sjuttio år gammal, blev för
trettiotvå år sedan medlem av
representanthuset och han var dess
talman, när han första gången blev
unionens vicepresident 1933. Det är
tvivelaktigt, om det finns någon i
hela landet med skarpare politiskt
omdöme och större erfarenhet om
sätten att vinna kongressmän. Att
nominera Garner skulle
emellertid vara liktydigt med att stöta
bort New-Dealdemokraterna, och det
skulle även betyda, att partiet ginge
till 1940 års kampanj utan stöd av
dess nuvarande huvud Franklin D.
Roosevelt. En vägledning för hur
de radikala betrakta Garner kan
man erhålla ur ett tal, som hölls den 27 juli 1939 av John L.
Lewis, ledaren för C. I. O. — en av våra två rivaliserande
arbetarorganisationer — och i vilket han betecknade vicepresidenten
»som en hetsare mot arbetarna, en pokerspelande och whiskydrickande,
’evil old man’». Även om detta smädande snarare förbättrade än
försämrade Garners chanser, ger det dock en antydan om det
motstånd, som hans kandidatur skulle utlösa i tämligen vidsträckta
kretsar.

Roosevelt personligen skulle föredra sådana kandidater som
ledamöterna av högsta domstolen Douglas och Murphy, justitieministern[1]
Robert Jackson, handelsminister Harry Hopkins och ambassadören
i London Joseph Kennedy.

Murphy och Kennedy äro bägge utmärkta män och helt kvalificerade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>