Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår regeringschef att uppehålla ämbetet så länge han kan förmå
folket att omvälja honom. Emellertid är presidentämbetet nu för
tiden så krävande, att man svårligen kan föreställa sig att någon
önskar bibehålla det mer än åtta år. Vad Franklin D. Roosevelt
beträffar kan man knappast fatta, varför han skulle eftersträva
ytterligare en period, så vitt han inte tror att det internationella läget
skulle möjliggöra för honom att som utrikespolitiker »utskära en
nisch åt sig i historien». Visserligen är presidentens personliga
popularitet alltjämt nästan oförminskad, men händelserna sedan 1936
ha ådagalagt att den ej skapar större verklig politisk glans än
ringarna kring Saturnus. Politiskt sett förblir Roosevelt en person som
är gränslöst en vouge — precis som en filmhjälte. Men som vår mest
spetsige tidningsutgivare och journalist, William Allen White, skrev
förra sommaren, skulle Clark Gable eller John Barrymore ha skött
sig ungefär lika bra i Vita huset som Franklin D. Roosevelt sedan
han 1937 svor eden för sin andra period. Under denna har han med
undantag för neutralitetslagen i november 1939 icke haft någon
större framgång i kongressen. Han har haft en så svag politisk
ställning, att han icke varit i stånd att förena republikanska
progressister och demokratiska radikaler utan endast lyckats sammandriva de
båda partiernas konservativa element. Fastän krigsutbrottet
troligtvis förändrat läget något, kvarstår likväl som ett faktum, att
Rosevelt icke längre är det demokratiska partiets ledare. Han är endast
ledare för en fraktion inom ett delat parti, där radikalerna å ena
sidan utgöra en majoritet stadd i tillbakagång och där de
konservativa å andra sidan utgöra en minoritet stadd i tillväxt. Under
sådana omständigheter är det svårt att tro, att presidenten kan åstunda
ännu en period. Han är tillräckligt intelligent för att förstå att en
period i Vita huset åren 1941—1945 med en bittert besviken
konservativ »Old South» och med de ekonomiskt lagda Tammanies i Nordens
storstäder, vilka skulle vägra göra andra affärer med honom än sådana
som höra hemma i patronagets sumpmarker, snart skulle göra honom
till en rörande figur i den amerikanska historien. Han skulle då
skildras av framtida generationer som en man, vilken bröt
tvåperioderstraditionen blott för den tomma äran av att få sitta i Vita huset
och därifrån göra värdelösa gester mot Capitoleum.
Skulle emellertid presidenten trots denna mörka prognos
eftersträva ytterligare en period, tvivlar jag icke på hans utsikter att
nomineras av partiet. Jag tror så, därför att demokraterna för
första gången sedan 1832 skola följa samma regel som republikanerna
och nominera sin kandidat genom enkel majoritet på
partikonventet. Republikanerna ha alltid tillämpat regeln om enkel majoritet,
men under mer än ett århundrade har det andra ledande partiet
upprätthållit kravet på tvåtredjedels majoritet, ett förfaringssätt
som ursprungligen tillkommit för att säkerställa »en större
allmännare samstämmighet till förmån för en viss person». På sitt sista
partikonvent ändrade emellertid demokraterna regeln, efter att ha
diskuterat frågan på nästan varje partikongress, som nu levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
