Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Katastrofens år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan vidare hänsyn till det tioåriga tysk-polska avtalet, offentligen
upp Danzig- och korridorfrågorna, som redan sedan någon tid
hade varit föremål för diplomatisk diskussion. De tyska förslag,
som framställts, synas hava innefattat Danzigs återgång till riket
samt »en korridor genom korridoren» för att sammanbinda
Östpreussen med det övriga Tyskland. Dessa krav avslogos av den
polska regeringen. Tysklands hållning hade sedan mitten av mars
blivit alltmer hotfull, och en omedelbar militär aktion syntes
ingalunda utesluten. Då visade det sig, hur Tjecko-Slovakiets
undergång förändrat läget. Tidigare hade överste Becks samverkan med
Tyskland alltmer fjärmat Polen från Västmakterna, och
polackernas deltagande i plundringen av tjeckerna på hösten 1938 hade
ytterligare ökat kylan mot dem i London och Paris. Det torde
knappast lida något tvivel, att om Tyskland på våren 1939
upptagit Danzigfrågan till lösning i stället för att krossa den tjeckiska
reststaten, Polen icke skulle funnit stöd någonstädes utan ensamt
ställts inför valet mellan underkastelse och en utsiktslös kamp.
Nu var ställningen en helt annan, och den omständigheten, att
den tyska ståndpunkten i fråga om Danzig i och för sig kunde
stödjas på starka skäl, betydde föga för händelsernas utveckling.
Inför det tyska hotet förklarade vid mars’ utgång England och
Frankrike sig redo att med all makt stödja Polen, om dess
oavhängighet hotades. Förbindelsen var så avfattad, att det i största
utsträckning lämnades i Warschauregeringens hand att avgöra,
när ett sådant hot skulle anses föreligga. Överste Beck hade
sålunda förstått att i London utverka utfästelser av ett slag, som
är mycket sällsynt i Englands historia.
Emellertid följde omedelbart en utmaning mot England självt
på helt annat håll. På långfredagen landsatte Italien en armé på
sin bundsförvants, Albaniens, kust och erövrade på någon dag hela
det lilla landet. Orsaken till detta företag är alltjämt okänd, och
i och för sig ändrade den föga maktläget i Europa, eftersom
Albanien sedan åtskilliga år var en italiensk vasallstat. Men indirekt
innebar den en stark ökning av de båda diktaturmakternas tryck
mot Balkan, i främsta rummet mot Jugoslavien och Grekland. Då
flere tecken syntes tyda på att Italien omedelbart skulle fortsätta
sitt härnadståg och angripa sistnämnda land, förklarade
Västmakterna den 13 april sig garantera även Greklands och Rumäniens
oavhängighet. Spänningen i Europa hade ytterligare ökats, och
presidenten Roosevelt inskred med en fredsvädjan, vars udd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
