Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kristendomen och kriget. Av Knut B. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världsliga regementet föra svärdet i den borgerliga
rättfärdighetens tjänst för att skaffa frid till det yttre, straffa förbrytare och
avvärja anfall. Och emedan detta göres till nästans gagn, skall
den kristne också vara därutinnan villigt behjälplig. Gränsen för
överhetens myndighet ligger däruti, att den icke sträcker sig över
själarna: samvetsfrihetens grundsats göres här gällande.
I en senare skrift »Ob Kriegsleute auch in seligem Stande sein
können» (1526) tar Luther av en särskild anledning direkt upp
krigets problem. Kriget är för honom en högeligen allvarlig sak.
Fromma kristna glädja sig icke åt något mord, icke heller åt sina
fienders olycka. Det skall allvarsamma skäl till för att giva sig
i krig. Att överfalla grannen av krigslust är djävulskt. Endast
till skydd för undersåtarna må överheten draga svärdet. Det blir
ett påtvunget krig, när det inte hjälper, om man erbjuder sig till
rätt och fördrag, utan grannen ändock angriper. Då kan ock den
enskilde med gott samvete gå åstad till svärdets ämbete.
Befälhavarens uppmuntringstal till soldaterna före drabbningen, sådant
Luther tänker sig det, och den enskilde krigarens bön, då han
därefter befaller sig i Guds hand, äro korta och kärnfulla texter,
fyllda av ödmjukhet och frimodighet.
Luthers vägledning är klar och enkel. Försvarskrig är
berättigat. Drager överheten svärdet mot ett orättfärdigt överfall, kan
undersåten med lugnt samvete gå ut och göra sin plikt. Han
tjänar då därmed ytterst rättfärdighetens och fredens sak. Med det
demokratiska styrelsesättet är staten icke längre en blott
överhetsstat i samma mening som på Luthers tid; medborgarnas
ansvar för statsledningen har vidgats. Men saken är därmed icke i
det väsentliga ändrad. Finnen återfinner i denna tankegång utan
svårighet sin enkla plikt i dag. Han går i strid med lugnt
medvetande om en rättvis sak.
Och även för oss är saken klar. Man kan icke undandraga sig
att hjälpa en broder i nöd, då hela saken angår en så nära som
ärkebiskop Eidem uttryckte det i sitt brev till Finlands ärkebiskop
Kaila: »Eder ofärd är vår ofärd. Eder räddning är vår räddning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
