Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Marskalk Bernadotte. Av Ludvig Stavenow - Torvald T:son Höjer: Carl XIV Johan. Den franska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
visar ganska ovederläggligt att misstag eller andra brister som hans
medtävlare eller motståndare menat sig finna i hans krigföring och
som senare avogt sinnade historiker noga antecknat ofta berodde på
Napoleons benägenhet att skjuta skulden för ett misslyckande på
någon av sina underordnade. Att han dock under direktoriets sista tid
och även under kejsardömet räknades såsom en av de mest betydande
generaler varöver Frankrike disponerade är tydligt. Först såsom
svensk tronföljare skulle han få tillfälle att fullt och i högsta
ansvarsställning uppvisa sin förmåga såsom krigare och fältherre.
Utom den militära begåvningen ägde Bernadotte tydligen en
medfödd administrativ eller organisatorisk talang. Han fick ett
visserligen alltför kort tillfälle att ådagalägga denna såsom krigsminister
några månader under direktoriets sista tid. Höjer har grundligt
utrett hans forcerade verksamhet och initiativrikedom under denna
ytterst krävande ministertid, vars frukter först senare kunde mogna.
Under kejsardömet fick han såsom pr okonsul eller ståthållare några
år i Hannover och senare i Hamburg tillfälle att öva sin förmåga att
styra och ordna, att hålla tillbaka missnöje och oro och vinna
förtroende. Dessa moment av Bernadottes offentliga bana ge i mycket
förklaring till hans växande anseende, den popularitet han på vissa
håll förvärvade och den insikt och erfarenhet med vilken han kunde
göra sig gällande när han sedan plötsligt kallades till ledningen av
en helt främmande stat.
I likhet med kejsardömets övriga dignitärer utrustades även
Bernadotte efterhand rikligen med både titlar och donationer. Det hörde
med till Napoleons politik att den nya adel som omgav kejsaren icke
skulle i rang eller glans stå efter de gamla feodala monarkiernas
högsta aristokrati. Liksom de andra stora krigarhövdingarna under
såväl republiken som kejsardömet sörjde även Bernadotte själv för
sina ekonomiska intressen där så kunde ske utan att träda franska
statens eller andra enskildas rätt alltför nära. Såsom prokonsul hade
han ingenting emot att emottaga betydande penninggåvor och andra
uttryck av erkänsla från städer och länder som han under krigsåren
hade att förvalta. Det hörde till tidens sed. Men det är att märka,
såsom Höjer på ett synnerligen övertygande sätt framhåller, med
vilken större moderation, takt och hänsynsfullhet Bernadotte i dessa
fall uppträdde än de flesta andra av hans gelikar. Hans humanitet
och välvilliga omsorg om sina underlydande eller den befolkning vars
väl han hade att ombestyra förskaffade honom tydligen en uppriktig
erkänsla och tacksamhet. Till någon särskilt lysande ekonomisk
ställning kom Bernadotte icke trots förmöget gifte, kejserliga donationer
och andra rika gåvor. Hans inneboende frikostighet och hans
benägenhet att på ett glänsande sätt hävda sin höga sociala rang bidrogo
för visso härtill.
Den framskjutna ställning Bernadotte, trots Napoleons
misstänksamhet, intog under kejsardömet berodde otvivelaktigt till god del
på hans äktenskap med Désirée Clary, som en gång i tiden varit den
unge Napoleon Bonapartes trolovade och vars syster var förmäld
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
