Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 14 okt. 1939 - Det ryska hotet mot Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herat med fronten mot sydost skulle draga hela Indiens
uppmärksamhet till sig. Häri ligger den moraliska betydelsen av att ockupera
Herat. Det är ej heller utan orsak som engelska experter, vilka väl
känna Indiens förhållanden, ha uttryckt som sin mening, att om en
mäktig fiende skulle intaga Herat med en stark armé, så skulle den
engelska armén i Indien vara till hälften slagen, innan den hunnit
avlossa ett enda skott.
Herats stora betydelse låg däri, att staden var ytterligt lämplig
som bas för ett infall i Indien. Den ligger i en bördig dal, som kunde
producera tillräckligt med brödsäd och foder för armén och hade
vidare tillräcklig tillgång till vatten. Staden fick också tidigt namnet
»nyckeln till Indien», en benämning som emellertid senare överförts
på Khaiber-passet. Från Herat fanns det två möjliga vägar till Indien:
den ena ledde över Hindukushs bergpass och via den afghanska
huvudstaden Kabul fram till Khaiber-passet och Peshawar i
Nordvästindien, den andra över staden Kandahar i sydöstra Afghanistan till
den brittisk-indiska gränsen väster om Quetta i Belutshistan. Den
senare vägen var den lättaste för en invasionsarmé, då den till största
delen ledde genom högslätter och grusöknar utan svåra
nivåskillnader.
Därigenom att Afghanistan vid denna tid i själva verket var ett
engelskt protektorat, kunde engelsmännen möta det ryska hotet redan
på afghansk mark genom omfattande försvarsanstalter. Bl. a.
befästes Herat, så att det var i stånd att uthärda en belägring, tills
hjälp söderifrån hann att anlända.
Är 1939 äro emellertid förhållandena avsevärt förändrade.
England förlorade i det s. k. tredje afghansk-engelska kriget 1919 sin
ledande ställning i Afghanistan och den sedermera så ryktbare kung
Amanullah förde en klart sovjetvänlig politik ända fram till sitt fall
1928. Afghanistan har därefter visserligen uppgivit sin sovjetvänliga
inställning, men England har dock ej kunnat återvinna sin forna
position i landet. Det engelska försvaret av Indiens nordvästgräns
har därför uteslutande måst koncentreras till indiskt territorium.
I händelse av en rysk-engelsk konflikt och ett ryskt försök att
tränga ner i Indien är Afghanistans ställning ganska förtvivlad.
Det torde icke kunna hålla ut länge mot en så övermäktig fiende som
Sovjetryssland, även om man nu med största sannolikhet kan säga
att ett fullständigt erövrande av landet måste bliva en oerhört svår
uppgift, då det tack vare sin karaktär av bergland i hög grad lämpar
sig för ett guerillakrig. Förloppet kan säkerligen förutsägas bliva
likt det italiensk-abessinska krigets. Den afghanska armén är icke
överväldigande stor. Enligt senaste uppgifter utgöres den i fredstid
av 60,000 man organiserade i två armékårer, 7 blandade divisioner,
varav 4 infanteridivisioner samt en artilleridivision och en division
intendentur. Landet förfogar vidare över några få flygplan med ett
mindre antal officerare, av vilka några ha utbildats i Europa.
Huvudmassan av den afghanska armén består i krig av irreguljära trupper
från de olika stammarna i bergen. Dessa trupper äro numera till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
