Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Svensk idealism. Av Hugo Odeberg - Algot Werin: Svensk idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
löf, Hans Larson, Pär Lagerkvist, Arnold Norlind, Albert Nilsson.
Vad är det som är gemensamt för diktare som dessa? Det är mindre
en bestämd åskådning än en viss stämning, en viss inställning till
tillvaron och dess gåtor och dunkla krafter: ödmjukheten inför livet,
medkänslan med det mänskliga, äktheten, detta att ha skådat något
som på samma gång tänder längtan efter en ljusare värld och gör
blicken skarpare för den närmaste verkligheten. Så kan författaren
såsom karakteristiskt för Pär Lagerkvist citera: »Vi stackars djur
med vår ofullkomliga hjärna och med våra drifter, ali vår låghet —
och så ändå med detta osläekliga begär att mäkta det omöjliga, att
famna det allra högsta, denna gnista som bränner inom oss men inte
är stark nog till att lysa upp... Nej, ingenting kan vara mer
patetiskt än denna mänsklighetens ständiga hopplösa kamp, vanmäktig
och evig i sin längtan. Gud, om han funnes så som man tänker sig
honom, fullkomlig, i oföränderligt majestät, skulle vara ringa i
jämförelse med henne.» Detta är väl icke idealism, men det står
idealismen så nära som publikanen i templet stod kristendomen. Hos Selma
Lagerlöf är det bl. a. följande drag som Werin särskilt betonar:
sinnet för det som är åldrat och rotfäst, det som alltså hör det inre,
själens djup till, i motsats mot det ytliga sammanhanget, de elementärt
mänskliga motiven, förankringen i kärleken, som icke väjer för de
förfallna och brottsliga. Är det den idealistiska ådran som skapat
Kejsaren av Portugallien? »Banalare och ointressantare» säger
Werin, »kan en historia icke gärna vara. Men allt blir nytt och friskt,
då Selma Lagerlöf rör vid det. Med sin välberäknade komposition och
sin fina själsanalys hör denna berättelse till det mest beundransvärda
i hennes produktion... Mildhet och styrka, svärmeri och klokhet äro
egenskaper som utmärka Selma Lagerlöfs diktning» liksom de
gestalter, som hon älskar att skildra. »Det finns en typ av kvinnor som
Selma Lagerlöf älskar att framställa. De äro milda, mjuka och
anspråkslösa, de göra inte det minsta väsen av sig, och man behöver
ofta tid på sig för att se vad de äro värda, se att de inte äro som fjuu
för vinden. De äro helgjutna, de ha fin instinkt och en liten fast
hand, som i kritiska lägen snabbt tar ledningen. De äro milda och
dock starka, svärmiska och rådiga.» Det är fråga om en förankring i
tillvarons djupskikt, som skapar ödmjukhet och säkerhet,
anspråkslöshet och himlastormeri. Sådan skildras pater Henrik i Viktor
Rydbergs Singoalla: »Anspråkslös till sin natur har han avslagit de högre
värdigheter som erbjudits honom och stannar kvar i sitt småländska
kloster, där han som en sann humanist ägnar sig åt studier och
avskrifter av de romerska författare som han älskade, ehuru de varit
hedningar.» Denne pater Henrik återger sitt intryck av läsningen av
Ovidius, Vergilius och Augustinus med de orden: »Det är en
högtidsstund för mig, min son, då vid din sida jag får genomvandra den
helga stad av tusenårig ålder, vars utanverk är denna pärm... vars
byggnader i ädelt majestät på säker grundval resa sig mot höjden,
så luftiga och dock mot tiden trygga, ty deras kolonnader äro
tankar, och varje valv är spänt av himmelsk längtan.»
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
