Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Kristendomen inför samhällsfrågorna. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Cullberg
kade sitt kristna upphov i den stund, då den satte Människan (med
stort M) i Guds stad och ställe. Dess humanitetstanke lösgöres
undan för undan från sitt sammanhang med gudstron. Därmed
glider den allt tydligare över i demoni. Principiellt stå
demokratier och diktaturer här på alldeles samma linje. Skillnaden är bara
den, att de totalitära staterna frimodigare kastat den kristna
masken och blottat människodemonen därbakom.
Den största olyckan just nu är inte kriget, inte ens det totala,
utan att kristendomen låses fast vid denna demoniska civilisation
och därmed förlorar sin autonoma sprängkraft. Det är dit vi äro
på väg.
Säkert har Gud ett »program», en »plan» med mänskligheten.
Men jag känner inte denna plan. Den är för svindlande hög. Gud
är Gud, och jag är människa. Jag har ingen aning om huruvida
det är Guds plan att avvärja den västerländska kulturens
ragnarök. Kanske måste Han just nu kasta spelet över ända för att
börja på nytt — liksom den dag, »då Noa gick in i arken». Var
Han med, då korset restes på Golgata, så är »der Untergang des
Abendlandes» för Honom knappast något oerhört. Och ingen
Långfredag är så svart, att den inte ljusnar mot påskmorgonen.
Denna grundsyn, som direkt anknyter till den urkristna
eskato-logien, måste få ny genklang i den kristna social-etiken. Måhända
skall det inte vara så svårt att finna resonans för en slik
betraktelse under trycket av denna sensommars apokalyptiska
katastrofstämning. Men den måste få en vida fastare förankring i det
kristna medvetandet. Den betyder nämligen något så
grundvä-sentligt som vissheten, att historiens gång i sista hand dirigeras
av en gudomlig vilja — »framåt mot ett mål, dit folkens alla
villovägar sammanlöpa i en frid, som övergår alla deras planer och
drömmar» (Harald Hjärne). Eskatologi är att taga Guds vilja och
gärning i mänsklighetens liv på allvar. Där den grundsynen
förbleknar, blir kristendomen till en flack kulturreligion, en krydda
i den demokratiska lyckomoralens mer eller mindre feta maträtt.
Men det var knappast för den sakens skull, som Kristus behövde
dö på korset. —
Är då meningen den, att de kristna skola med händerna knäppta
eller korslagda avvakta, vad Gud kan ha i görningen? Ingalunda.
Låt mig här till sist peka på något av det, som i detta
sammanhang synes mig vara av vikt.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
