Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Uppfostrans möjligheter och gränser. Av John Elmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jolin Elmgren
Det är därför icke underligt, att frågan ständigt upprepats, ty
den måste enligt nödvändiga inre lagar ständigt återkomma, även
om svaret icke kan ges entydigt och klart, utan — för att citera
Ibsen ■— måste te sig både »stykkevis og delt».
Uppfostrans möjligheter ha av pedagoger i alla tider antingen
måttlöst överskattats eller pessimistiskt undervärderats.
Gränserna för dess tänkbara verkningar ha dragits än snävt, än
generöst, allt efter de pedagogiska tänkarnas pessimistiska eller
sang-viniska lynnesläggning. Det är icke min mening att här söka
skildra den historiska utvecklingen av denna pedagogikens
kardinalfråga, men ett och annat exempel kan onekligen bidraga till
att illustrera vad som nyss nämndes angående de i pedagogikens
historia åstadkomna svarens påtagliga subjektivitet. Vi behöva
icke gripa längre tillbaka än till Rousseau, den store inledaren
av den modärna tidens uppfostringsteoretiska diskussion.
Rousseaus åsikter så som de framträda i hans stora pedagogiska
huvudverk Emile äro fortfarande i många hänseenden märkvärdigt
levande ocli aktuella. Detta uppfostrans naturevangelium — som
Goethe benämnde skriften —- innebar en flammande protest mot
tvång och ett frihetens entusiastiskt formulerade
uppfostringspro-gram inom pedagogiken. Uppfostrans mål är för Rousseau
detsamma som naturens. Barnet skall få växa upp fritt, lära genom
personlig erfarenhet, organiskt utvecklas efter sina egna behov,
övas och härdas i frihet genom ianspråktagande av anlag och
dispositioner.
Grundtankarna i Emile äro ytterst beroende av Rousseaus
uppfattning av människonaturen. De härskande
uppfostringstraditio-nerna inneburo enligt Rousseau främst ett fördärvande av det
goda ocli ursprungliga i människonaturen. Mot denna bakgrund
formulerade han sina individualistiska frihetsideal, sitt betonande
av det aktuella nulivets betydelse i uppfostran och barnets
naturliga rättighet att under uppväxtperioden få vara barn och icke
en vuxen i miniatyr.
För Rousseau framstod alltså uppfostrans möjligheter såsom
givna i barnaindividualitetens natur. Det gällde enligt honom
främst att låta den naturliga utvecklingen komma till sin rätt
och värna betingelserna för dess mognad. Trots vissa påtagliga
överdrifter och fantastiska paradoxer lever denna rousseauanska
mognadstanke kvar och påverkar ännu i våra dagar det
pedagogiska tänkandet.
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
