Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2 maj 1939 - Den belgiska krisen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor’
större och att en lagstiftning genomförts, som språkligt klyver
landet i två »regioner». På sistone ha de flamländska extremisterna
öppet visat federalistiska tendenser. De moderatare flamländarna
taga visserligen avstånd från dessa men kräva i stället »kulturell
autonomi», en dunkel term, vars innebörd närmast synes vara, att
flamländarnas kulturella angelägenheter skola få handläggas endast
av flamländare. I den kulturella autonomins namn krävdes bl. a.
exklusivt flamländska vetenskapliga akademier, vilka också invigdes
i januari detta år. Denna eftergift väckte en viss liberal opposition,
som växte till en orkan, då det visade sig at.t bland de nyutnämnda
akademikerna befann sig en doktor Mårtens. Denne, som under kriget
tillhört aktivisterna, hade 1920 in contumaciam dömts till döden för
högförräderi. Han hade senare amnestierats, men att en
landsförrädare erhöll den högsta vetenskapliga utmärkelse, en belgare kan
eftersträva, framkallade en våldsam indignation ej endast i det liberala
partiet utan även hos många katoliker och socialister och allra mest
hos krigsveteranerna, vilka också manu militari meddelade Spaak
sin uppfattning. Parlamentet å sin sida gillade visserligen
utnämningen men med så knapp majoritet, att Spaak ansåg sig böra avgå.
Den följande krisen komplicerades av att liberalerna ställde som
conditio sine qua lion för fortsatt medverkan i regeringen, att
Mårtens skulle fråntagas sin värdighet, vilket flamländare av alla läger
motsatte sig under framhävande av att det hela vore en rent
flamländsk angelägenhet, som ej anginge resten av landet. Slutet blev,
att katoliken Pierlot bildade en katolsk-socialistisk koalition, som
sökte en kompromissformel i »affären Mårtens» mot vederlag av högst
betyande eftergifter till flamländarna: i den kulturella autonomins
namn utlovades undervisningsdepartementets klyvning i två, dock
under en gemensam minister. Men innan parlamentet ännu hunnit
taga ställning till Pierlots program, uppstod en ny schism. Den
ekonomiska krisen har allt hårdare drabbat Belgien (f. n. finnas 180,000
arbetslösa anmälda). Finansministern (»teknikern» Gutt) förordade
sparsamhet och sänkning av statliga löner och pensioner;
socialisterna, som fruktade, att dylika åtgärder skulle draga med sig en
sänkning av arbetarnas levnadsstandard, lämnade regeringen.
Tydligt var, att liberalerna önskade framtvinga
parlamentsupplösning på af ären Mårtens, och att socialisterna inför möjligheten av
nyval (sådant skulle under alla omständigheter äga rum våren 1940)
ej ville engagera sig i en deflationistisk politik. Av omöjligheten att
bilda ny regering såg sig konungen i början av mars föranlåten
att utlysa nyval. Beslutet åtföljdes av ett offentligt brev från
monarken, vari denne uppmanade sina landsmän att utse ett parlament,
som på en gång innebure en stärkning av den nationella enheten ocli
kunde giva en ny regering ett stabilt underlag (sedan valen 1936 har
Belgien haft fem regeringar och på det sista året förbrukat fyra
finansministrar!). Konungen kritiserade också i kärva ordalag de
oseder, som sedan en tid gjorde sig breda i det politiska livet:
regeringar utan klart utstakad kurs; bristande aktning för konstitutio-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
