Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 26 mars 1939 - Några ord om den tyska valutapolitiken. Av Oscar Bjurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
övertygad om riktigheten i skämtet, att det endast är den
förutvarande tyske riksbankspresidenten d:r Schacht och hans närmaste
medarbetare som begripa apparatens sätt att arbeta. Under dessa
omständigheter måste det därför verka opassande att vilja giva en
antydan om hithörande frågekomplex, i ali synnerhet som en svensk
professor i ett nyss utkommet ekonomihistoriskt arbete haft modet
att bekänna sin okunnighet i saken — låt vara i ett anfall av
överdriven blygsamhet. Så länge en fråga emellertid är outredd, finns
det ingen anledning att ej försöka orientera sig en smula över den,
även om orienteringen blir ganska bristfällig.
Tysklands väg markeras först och främst av de under Brüning
antagna nödförordningarna (av den 15 och 18 juli samt den 1 augusti).
I valutapolitiskt hänseende åsyftade dessa att hejda orsakerna till
det momentana valuta-nödläget: tillbakadragningen av de utländska
krediterna och en samtidigt pågående kapitalflykt av stor omfattning
(samt åter försäljningar av i utlandet placerade tyska värdepapper).
Detta ledde emellertid med nödvändighet till valutakontroll. Sätet
härför blev Eeichsbank, till vilken en rad särskilda »deviscentraler»
anslötos. För att åtkomma de utländska valutor, vilka tillföllo tyska
affärsmän som betalning för från Tyskland verkställd export, blev
det dock snart behövligt att även kontrollera exporten — att reglera
densamma, ifrågasatte man ej ännu. Detta drog i sin tur med sig en
importkontroll. Det gällde nämligen att förhindra konkurrens mellan
de tyska importörerna om de utländska valutorna, varigenom priset
(i riksmark) på dessa skulle stigit och den tyska valutans värde
följaktligen sjunkit. Bedan från början kom emellertid denna att i viss
mån bli liktydig med import reglering, enär tillgången på utländska
valutor minskades. Importen av lyxvaror fick därvid komma i andra
hand. Valutapolitiken fick sålunda en viss socialpolitisk inriktning,
vilket säkerligen torde ha varit ganska oavsiktligt under denna
Iieriod. Ända fram till senare halvåret av 1934 var den tyska
valutapolitikens huvudsyfte, efter allt att döma, endast och allenast en
rationell valutaanvändning i akt och mening att hålla riksmarkskursen
stabil.
I intim anknytning till ovan antydda åtgärder stod det årslånga
moratorium, »Stillhalte», som Tyskland beviljades av
långivareländerna för de lån, som ej kunde likvideras omedelbart. Tyskland hade
ju endast två sätt att betala: genom att överlämna guld och
guldvalutor, meu därpå hade man redan gjort sig nästan renons, eller
genom att driva upp exportöverskottet, vilket emellertid var lika svårt,
eftersom utlandet inte ansåg sig i stånd att absorbera en ökad
kvantitet tyska varor (enligt Lytton-rapporten). Avsikten med moratoriet
var, att Tyskland under Stillhalte-årets lopp skulle få möjlighet att
i någon mån reducera skulderna, varefter ett nytt ettårigt
moratorium kunde ingås för den resterande summan o. s. v. Härvid
tillgodosågos fordringsägarna på olika sätt, ehuru ingalunda samtliga
fordringsägaregrupper blevo delaktiga av nåden. Så länge exporten
översteg importen, uppstod ett överskott på främmande valutor, vil-
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
