Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1938. Av Elof Ehnmark - Moa Martinson: Kyrkbröllop - G. Olson: Tåg ut - Jan Fridegård: Äran och hjältarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
avgjort: att bli endels journalist och endels diktare men ingendera
belt. Omdömet kan tillämpas också på Hellströms nya roman. Den
är skriven av en förf., som letar sig fram till »det levande förflutna»
och ger det diktens förnyade aktualitet och som därvid har
tillgång-till en tränad journalists yppersta egenskaper: snabb och säker
iakttagelse, psykologisk och folkpsykologisk blick, klokt omdöme,
förmåga att både skildra intima scener och skänka överblickar. Men
däremot är det något bundet och förbehållsamt över Stellan Petreus
själv. Förf. synes ha engagerat sig för mycket i hans problem för
att kunna ställa honom alldeles fri och levande för läsaren. Man
intresserar sig mer för hans omgivning, och det blir inte den rätta
kraften över det försvar, som förf. vill ge, för allvaret och
problem-kampen hos sin ungdoms generation. Den saken gjordes med en helt
annan pondus av polismästaren Malmros i Hellströms förra roman.
Men som tidsdokument är »Det var en tjusande idyll» betydande och
ger gott vittnesbörd om Hellströms sanningskärlek och saklighet, om
hans allvar, vederhäftighet och förmåga att ge liv åt det framfarna.
Årets mest typiska memoar-roman är Moa Martinsons K y r
k-b r ö 11 o p, som direkt fortsätter Mor gifter sig och alltså
berättar vidare om den unga proletärflickan Mias liv i Norrköpings
slumkvarter och kringliggande statarmiljöer under seklets första år.
Moa Martinson hör till dem, som ha direkt tillgång till outnyttjat
litterärt stoff, samtidigt som hon besitter en naturlig
berättarför-måga. Hon prutar inte av på sin radikala och kritiska samhällssyn,
vartill hennes stoff ju inte heller ger anledning, och hon äger ett
eld-fängt temperament, men det är mindre av hätskhet, mer av den
realism, som sanningsenligt fördelar mörker och ljus, i denna roman
än den föregående. Man tror utan vidare på dessa skildringar och
på dessa människor, på deras sätt att känna och reagera, tänka och
tala, och man tycker sig lära känna dem i grunden, den tappra,
osentimentala modern likaväl som den slarvige styvfadern och den
gammaldags farmodern; Mia, berätterskan själv, är ett barnporträtt
av rang. »Kyrkbröllop», med dess växlande scener och dess ständiga
brytningar mellan skugga och solsken, är säkert Moa Martinsons
bästa bok hittills.
Det sociala intresset, vilket präglar de senast nämnda romanerna,
får en speciell inriktning i några verk, som behandla särskilda yrken.
Genren, som aktualiserats genom Hugo Swenssons bekanta
skolroma-ner, fick under 1938 sin mest typiska representant i G. Olsons Tåg
u t och Jan Fridegårds Äran och hjältarna. Den egentliga
huvudpersonen i G. Olsons roman är Sunderstad—Högåsens enskilda
järnväg. Människoskildringen är så gott som helt begränsad till
järnvägsmännen i deras egenskap av yrkesutövare. Samtidigt är
boken en sorts cavalcade, i det den skildrar de skickelsedigra åren
från världskriget över högkonjunktur och depression fram till
1930-talet. Trots att det är en både prövad och jäktad kår, som här får
ordet i litterär form, är det inte slitet och utsugeriet, som främst
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
