Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosadiktning 1938. Av Elof Ehnmark - Waldemar Hammenhög: Det är bara ovanan, damen - Olle Hedberg: Mota Olle i grind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
passar för det mindre formatet. Han förmår inte skyla över
konstruktionerna. Något mer än söndagsunderhållning och
julsentimentalitet finner man bara i novellen Mikael, som demonstrerar, hur ett
lyte kan snöra samman och förtränga ett mänskligt själsliv. Denna
historia pekar fram mot en välbehövlig fördjupning i Hammenhögs
konst. Förväntningarna komma emellertid på skam i romanen Det
är bara ovanan, damen, som fortsätter skildringen av Anna
Sevärdt, den unga kvinnan vilken från småborgerlig härkomst
arbetat sig upp till en chefspost i en modefirma. Romanens problem är:
kan en kvinna icke gå helt upp i samhälleligt arbete, bli helt en
yrkesmänniska utan att offra det väsentligaste? Får hon inte
strafflöst bryta mot tusenåriga traditioner, eller är det »bara ovanan,
damen», när Anna står rolös mitt i det kall, som hon med sådan energi
kämpat sig fram till? Hammenhög ger inte något svar. Han viker
av från det psykologiska komplex, som han är skyldig att x-eda ut,
och kastar sig i stället in i en detaljerad skildring av det stora
modehuset, frossar i yrkesprat om dessouer och silkesstrumpor,
försäljningsteknik och byggnadsplaner med en gammaldags naturalists hela
entusiastiska iver. Romanen står stilla, problemen bli olösta och
läsaren får vänta — med en stilla undran, om förf. tagit sig vatten över
huvudet.
Sociala och psykologiska problem finner man i stället utredda i
andra serieromaner av andra författare. Det psykologiska intresset
dominerar hos Olle Hedberg, som också slagit sig på den cykliska
romanskrivningen och nu fullbordat andra delen av den serie, som
började med »Grop åt andra». Med det sinne för livets ironi, vilket
är Hedbergs eget, har han i den nya volymen, som heter Mota Olle
i grin d, ställt två unga män i kontrast mot varandra. Mårten blir
nödsakad att gifta sig men vill inte, Karsten vill ingenting hellre
än gifta sig men får inte. Det finns inte ett uns av sentimentalitet
men inte heller så mycket av ironi i skildringen av hur Karsten möter
Olle i grind, d. v. s. söker schacka ödets eventuella angrepp genom
att i förväg träna sig i försakelsens konst. Att Hedberg vet, vad han
talar om, framgår av den nästan infernaliska analysen av hur
Karsten känner det, när han börjar avvänja sig från nikotinlasten.
Karsten framhärdar emellertid i vetskapen om att den där försakar,
han får — åtminstone till slut — befrielse från begären. Men
samtidigt inser han, att det är kärleken, som hela tiden håller det hela
igång. Och vart den kan föra en människa, det vet man inte. Därför
måste också Olle Hedberg fortsätta berättelsen och i en ny volym
meditera över ett nytt ordstäv. »Mota Olle i grind» har mellansatsens
karaktär i en välbyggd komposition. Den ger nya belägg på
Hedbergs egenskaper: den strama och trimmade stilen, skärpan i
realismen, den ironiska livssynen, den illusionslösa blicken på de varelser,
som ävlas en stund på detta löjliga klot. Men här finns också en
träffsäker syn på unga människors reaktion inför tillvaron, på deras
överdrifter i stridsberedskapen, deras tomhänthet och försvarslöshet
men också på deras latenta kraftresurser och viljestyrka.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
