Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 15 december 1938 - Opposition och regering i England. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bay ens frågor
uppge något av sina åsikter har han likväl iakttagit en sådan
moderation i sitt uppträdande, att ingen kunnat beskylla honom för att ha
mist besinningen. Det är anmärkningsvärt att ban fortfarande ej
sällan nämnes som det konservativa partiets blivande ledare. Den
publicitet som omgivit hans amerikanska resa bär även vittnesbörd
om hans starka politiska ställning; och det talas om att han alltsedan
sin avgång handlat i ständigt och nära samförstånd med Lörd
Baldwin, som själv icke kan eller vill framträda, men genom och
tillsammans med Edén driver en skarp kritik mot sin efterträdare.
Likväl är det sannolikt att Edens återinträde i regeringen under den
närmaste tidén är omöjligt. Det ligger nära till hands att jämföra hans
ställning med Palmerstons, trots att de två personligen äro så olika
som gärna är möjligt. Hans anseende och popularitet överträffas
knappast ens av Chamberlains, men likafullt göra utrikespolitiska
förhållanden det svårt att återge honom den ställning i regeringen
som skulle synas naturlig; å andra sidan synes han icke vara villig
att flytta över till oppositionsbänkarna. Det bör för övrigt påpekas,
att han även inom regeringen har kvar åtskilliga sympatisörer, även
sedan Duff-Cooper avgått. Undervisningsministern, Lörd De La Warr,
har nyligen i ett tal yttrat, att »intet som England kan göra
någonsin kommer att tillfredsställa Tyskland», och liknande åsikter torde
hysas av en annan regeringsmedlem, Lörd Winterton, som bl. a. haft
flyktingefrågan sig anförtrodd.
Men det är ej blott de personliga omständigheterna, som försvaga
oppositionens ställning. Allvarligast är, särskilt när det gäller
arbetarepartiet, den uppenbara inkonsekvensen i dess politik. Att å ena
sidan, låt vara utan större energi, motsätta sig rustningsökningarna,
medan man å den andra yrkar på en mer aktiv utrikespolitik, är en
smula för enfaldigt för att riktigt gå i det engelska folket. Det sägs
visserligen, att man inte vill rusta för den nu följda utrikespolitiken,
men däremot möjligen för någon annan, t. ex. för intervention i
Spanien. Men en nation som genomlevat världskriget vet av dyrköpt
erfarenhet, att effektiva stridsmedel icke trollas fram på några veckor.
Likaså är det föga tacksamt att kräva större anslag för sociala
reformer oeh samtidigt häckla regeringen för att den inte visar
tillräckligt sinne för det utrikespolitiska lägets allvar. Arbetarepartiets
ansvarslöshet och förstörelseverksamhet i försvarsfrågan 1929—31 bli
icke lätt glömda, ej heller dess oförmåga att 1931 höja sig till
Snow-dens nivå i de finans- och socialpolitiska frågorna. Vad åter
liberalerna beträffar, ha de alltsedan 1916 sett sitt parti komma den
fullständiga upplösningen allt närmare. Den nuvarande partiledningens
heroiska ansträngningar att undvika allt som kan antyda någon egen
politisk ståndpunkt och år efter år balansera mellan liberalism och
statssocialism, mellan regering och opposition, mellan Chamberlain
och Edén, ha ingenstädes väckt något mera anmärkningsvärt
förtroende. Sådant kan gå för sig när det är lugnt oeh fridfullt, så
att man inte har annat än hårklyverier att syssla med. I kritiska
tider kräver den engelska traditionen att hans majestäts opposi-
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
